Vad gör vi här? Gör vi rätt saker?
Bryr vi oss (inte) om "armageddonrisker"?

Det här blir svårt! Kanske ska du vända och återgå till mera lättsam läsning? Om du ändå väljer att följa med på en provdykning i en existentiell frågeställning, så kan du när som helst skjuta ut dig; [Alt+vänsterpil] är ett utmärkt kommando!

Normalt brukar jag tänka igenom hur målgruppen ser ut, innan jag påbörjar en ny kria på webbplatsen, så även denna gång. Trots idoga försök går jag idag bet på den uppgiften och borde därför lägga sidan i malpåse, tills målgruppen klarnar.

Men ändå är detta något jag vill försöka mig på: Att se om jag kan strukturera, formulera och presentera några lite djupare tankar, som snurrat omkring i hjärnans radarskugga länge men som, numera allt oftare, i oförsiktiga manövrar lämnar kortvariga men störande ekon på medvetandets PPI. Så, även om anslaget är rysligt pretentiöst och målgruppen, tills vidare, bara består av mig själv, så får det väl bli så…

Du, som besöker mig här, kan ha kommit hit på några olika sätt. Är du hitlurad av en sökmotor, kan det vara bra att veta, att den ordinarie vägen är via en lättsam betraktelse över vardagliga förtretligheter i ljuset av Murphy’s law. I bakgrunden finns också ett resonemang om sannolikhetsbegreppet. Båda dessa avsnitt hittar du på välkommen-sidan.

Det, som gjort mig intresserad av att försöka formulera tankar kring rubrikens frågor, är alster av filosofen Nick Boström. Professor Boström är verksam vid Oxford University och förespråkare för transhumanism.

Ett problem att komma över, när man läser Boström (och hans kollegor), är känslan av att vara ytterligt korkad! Att snubbla sig igenom Boströms ”papers” med deras kristallklara och (men?) vetenskapliga engelska, innebär för mig korta stycken i taget och att ofta läsa varje mening två gånger för att tro att man förstår innebörden. Till slut blir man tvungen att erkänna sig åtminstone jämförelsevis korkad och kan slappna av, för att på allvar intressera sig för materialet. Och det är en häftig upplevelse, på fler sätt än ett!

Låt oss nu försöka ta tag i rubrikens frågeställning. Boström formulerar den så här (och utan minsta vetenskapliga frimurarspråk):

Suppose we get many little things right and make progress.  What use, if we are marching in the wrong direction?  Or squandering our resources on projects of limited utility while pivotal (maybe unconventional) tasks are left unfunded and undone?  What if we are attending mainly to matters that don’t matter?


Vad är meningen?

Vägen till kapitelrubrikens frågor kan nog för de flesta (men tydligen inte för Boström) gå via en ännu svårare fråga, den om tillvarons mening. Trots att vi inte kan besvara den, känns det som om resonemanget borde börja där. Därför ställer jag upp ett par, delvis blasfemiska, alternativ. Om du tycker att jag då ”är fel på det” (t ex om du är djupt religiös) får du formulera ditt eget alternativ och se om det kanske ändå hänger ihop med det följande. Alltså:

1.   Vi är här för att leva våra liv så väl som möjligt. ”Väl” kan definieras olika, men innebörden i detta alternativ är ett individuellt, lite kortsiktigt liv, gärna med iakttagande av utilitaristism och/eller en etik à la Bergspredikan. Livet har inget långsiktigt syfte.

2.   Vi är här, eftersom vi ingår i en övergripande, ”gudomlig” verksamhet, som några av oss visserligen tror/påstår sig veta något om, men som vi egentligen inte känner alls. Denna verksamhet förutsätts ändå vara långsiktig och universell. När tanken och logiken inte räcker till (och det händer ofta och fort) och/eller inte vetenskapen ger svar, får gudsbegreppet (men kanske inte bibeln eller koranen) ta över (god-of-the-gaps).

3.   Vi är här för att på lämpligaste sätt bidra till mänsklighetens fortsatta utveckling och långsiktiga överlevnad. Jaha, och varför då? Posthumanism/transhumanism? (Den här länkade artikeln är lite jobbig pga det vetenskapliga språket, i kombination med risig svenska. Denna artikel däremot, om den teknologiska singulariteten, beskriver transhumanismen tillhörande scenarion och jag tycker den är väl så intressant.)

 

Vi kan inte veta vilket (om något) av dessa alternativ, som är rätt. Men om vi tror att tillvaron har ett långsiktigt syfte (t ex alternativen 2 och 3), så borde vi hantera de risker, som kan begränsa mänsklighetens långsiktiga överlevnad!


Vi är extremt kortsiktiga, i synnerhet när det gäller riskhantering!

Om tillvarons mening är långsiktig, dvs avser verksamhet, som inte har någon bortre tidsgräns, följer skyldigheten för varje generation, att ─ utifrån sina möjligheter ─ trygga människlighetens överlevnad!

Människan har, genom de årtusenden man administrerat sina samhällen, alltmer förfinat metoderna för att få dessa samhällen att fungera. Parlamentarismen har vuxit fram som norm för hur nationerna ska styras och världens ekonomi "sköts" av Marknaden, assisterad av mer eller mindre kraftfull politisk handpåläggning. Demokratins idé bygger på att folket bestämmer vad som ska (och inte ska) göras, utifrån sina förutsättningar (värderingar, resurser, intressen, bildning, sociala och lokala förutsättningar osv). Resultatet hittills av detta får mig att tro att merparten av ”folket” har uppfattningen att tillvaron egentligen inte har någon mening (Alternativ 1). Om de flesta människors uppfattning om livets mening vore att den är långsiktig, skulle vi väl inte, som hittills, bara utvecklat strategier för att hantera de risker, som om de resulterar i olyckor ”bara” ger kortsiktiga, lokala eller regionala följder?

Innan vi fortsätter kan det vara lämpligt att definiera olika typer av olyckor. Jag tar då ogenerat hjälp av Nick Boström, som utvecklat ett pedagogiskt diagram, vilket jag översatt och försiktigt transformerat (Figur 1).

 

Figur 1. (Fritt efter Boström) Kvalitativa riskkategorier. Vi använder tre dimensioner för att definiera hur allvarligt en risk bör betraktas: Intensitet (X-axeln), Omfattning (Y-axeln) och Risken för att olyckan skall inträffa (Z-axel i ett tredimensionellt diagram – ej här).

 Globala katastrofer är i övre högra delen av diagrammet. Existentiella olyckor är en särskilt allvarlig form av dessa.

 Y-axelns stegring avslutas med en kosmisk nivå för att tillgodose en skaldel för den som vill fundera över katastrofer i utomjordiska delar av det tillgängliga universum. På motsvarande sätt har X-axeln ett extremt skalsteg, för dem som behöver illustrera intensitetsnivån ”värre än döden”, t ex permanent, extremt slaveri eller medvetandekontroll eller de religiösa föreställningarna om Skärselden eller Helvetet. Jag har f ö avstått från att närmare specificera vilka olyckor man skulle kunna tänka sig i båda dessa områden.


Vi borde förbättra människans chans att överleva!

Hittills har vi aldrig satsat på att minska riskerna för att mänskligheten ska utrotas i en existentiell olycka.

Nick Boström har 2002 givit ut ett ”paper” om mänskligheten existentiella risker, och har 2008, tillsammans med bl a astrofysikern Milan M. Cirkovic och 20 andra forskare, sammanställt en antologi kallad Global Catastrophic Risks. Boström definierar Global Catastrophic Risks som hot mot mänsklighetens existens och inför 2002 begreppet ”Existentiell risk”:

“We have not evolved mechanisms, either biologically or culturally, for managing such risks. Our intuitions and coping strategies have been shaped by our long experience with risks such as dangerous animals, hostile individuals or tribes, poisonous foods, automobile accidents, Chernobyl, Bhopal, volcano eruptions, earthquakes, draughts, World War I, World War II, epidemics of influenza, smallpox, black plague, and AIDS. These types of disasters have occurred many times and our cultural attitudes towards risk have been shaped by trial-and-error in managing such hazards. But tragic as such events are to the people immediately affected, in the big picture of things – from the perspective of humankind as a whole – even the worst of these catastrophes are mere ripples on the surface of the great sea of life.”

Under industrialismens utveckling sedan sent 1800-tal har vi blivit mycket observanta på, och duktiga att hantera, vissa typer av olycksrisker. Mycket möda och stora pengar läggs alltså på att nedbringa antalet trafikolyckor, arbetsplatsolyckor, skador på lokal och regional miljö samt olyckor i hemmet. Tillverkare och distributörer hålls ansvariga för de olyckor som deras produkter kan tänkas orsaka – intill (och ibland förbi) det löjligas gräns, osv.

Existentiella risker är inget nytt fenomen – vulkanutbrott med åtföljande drastiska klimatförändringar samt nedslag av asteroider eller kometer har under evolutionens gång slagit ut stora delar av ekosystemet och utrotat massor av livsformer från Jorden. Det som är nytt är att mänsklighetens tekniska utveckling kompletterat och fortsätter att bygga på arsenalen av katastrofrisker: Kärnladdningshotet; nanoteknologi; biologisk manipulation; ”galopperande” växthuseffekt (som på Venus); förbrukning av resurser, som kan vara oundgängliga för vidare utveckling. Samt kommande utvecklingssteg, som the Technical Singularity med åtföljande funderingar om existentiell katastrof

Uppräkningen innefattar risker som ännu är objektivt okända. Per definition måste vi då beräkna/bedöma en subjektiv risk (försiktighetsprincipen).

Den kortsiktighet som råder i samhället, när det gäller att skapa förutsättningar för framtiden, är påfallande och själva definitionen av ”Framtid” är kortsynt. T o m i de mest utvecklade demokratierna i världen tycks nästan allt politiskt arbete ske med en tidshorisont, som obetydligt överstiger mandatperiodens. Även det ekonomiska tänkandet är kortsiktigt (på individnivån i bästa fall över en generation) och hushållningen med ändliga resurser säkras inte i förväg med alternativa material, metoder eller teknik.

Mot denna bakgrund är det dock uppmuntrande att konstatera att kortsiktigheten inte är allenarådande och att det finns undantag från detta resonemang!

Och ända sedan 1947, vid tiden för Kalla krigets början, har tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists varnat och åskådliggjort riskerna för mänskligheten. Numera finns de på nätet: http://www.thebulletin.org/ .

Problematiken sammanfattas i figur 2. 
 

Figur 2. Tidsaxel för att försöka åskådliggöra (eftersom vi inte har värden till en Z-axel att tillgå i figur 1), att sannolikheten (risken) för en existentiell katastrof är reell och långt ifrån försumbar. Vi tror oss redan veta att det inte kan existera högre liv ― i den mening vi känner― på Jorden om drygt en miljard år. Och långt innan dess kommer vi att ha förbrukat våra ändliga resurser och/eller ha förgiftat miljön. Innan dess måste mänskligheten ha skaffat sig möjligheter att hantera resursbrist och miljöförändringar (omformat sig till en tillvaro, som klarar solsystemets miljö) eller ha emigrerat ut i universum. Hur stor risken är att utrotas på vägen dit vet vi inte. Men den risken måste bedömas, avvägas och hanteras med vid varje tidpunkt tillgänglig förmåga. Det gör vi inte idag!

 


 ©Tom Dahlstedt. Sidan uppdaterad lördag 25 april 2015.

 free counters

free counters