Start Uppåt AE Lundgren Borgvik Finska viken Hjärtum Kobergstrakten Mossebo SOIC SÖ Skaraborg Vara, Falköping

 

winbergs_dagbok_1,4.pdf

 

Sjökrig i Finska viken med bataljonspastor Anders Winberg

Detta avsnitt motiveras av Anders Winberg, som var min farmors farmors far och är omnämnd i stycket om Järpås i Anders Ephraim Lundgrens "värelser". Anders var i yngre år bataljonspredikant vid flottan och deltog vid Flottans och Skärgårdsflottans kampanjer i Finska viken 1789 ─ 1790.

Skärgårdsflottan omfattade 1790 349 fartyg med 3.000 kanoner och 21.000 man, då Gustav III själv tog befälet över den. Örlogsflottan, med hertig Karl som befälhavare, bestod av 21 linjeskepp, 8 fregatter och 13 mindre fartyg med totalt 16.300 mans besättning. Varken kungen eller hertigen var utbildade i sjökrigföring så den direkta ledningen ankom på deras flaggkaptener, George de Frese och O H Nordenskiöld.

Anders bevittnade och dokumenterade mycket av kriget och blev till sist tillfångatagen av ryssarna. Och han skrev och efterlämnade en dagbok som omfattade hela tjänstgöringsperioden! Som jag inhandlat i nytryck från 1967 (Stockholms stadsmuseum, Bo Lagerkrantz, Hans Eklund) från Föreningen Västgötalitteratur. Och från nuvarande ägaren till originalet har jag fått 100-tals bilder på hela boken och alla sidor ─ vilken lycka för en släktforskare!

 

Om Anders Winberg

Anders Winberg var farmors farmors far. Jag mötte honom först som morfar till Anders Ephraim Lundgren. A E var farmors far och stadsfiskal i Strömstad. Han skapade ett nästan oöverstigligt problem för en nybliven släktforskare, när han dök upp från intet och utan födelseort i kyrkböckerna, som rättare och länsman i norra Bohuslän i mitten på 1800-talet. Ett forskningsgenombrott (som jag fortfarande är stolt över men som är en annan historia) ledde så småningom till hans anor i Järpås i Skaraborg. Anorna där bestod av tre generationer prästfamiljer med kyrkoherden och prosten Anders Winberg i den mellersta.

Kommen så långt, att det var dags att intressera sig för Anders, blev belöningen riklig: Präster är ju generellt bättre dokumenterade än de flesta av ens anor, bl a i Herdaminnen. Och Anders hade dessutom skrivit själv!

Anders Winbergs ansedel och placering i antavlan kan du studera närmare här!

 

Vid besök i Järpås på vårvintern 2004 återfanns två av prästanornas minnesstenar på framträdande plats nära kyrkan. Jag fick också tillfälle att komma åt skrifter, både i form av Anders Winbergs dagbok och en pastoratsbeskrivning författad av Anders svärfar, prosten Johan Gustaf Kinberg. Denne var f ö skeppspräst på fyra kinaresor med Svenska Ostindiska Compagniet innan han stadgade sig i Järpås! Men det är återigen en annan historia…

 

Skärgårdsflottan

Under det Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721 härjade ryssarna längs den svenska östersjökusten med hjälp av galärer och andra mindre fartyg och båtar. Galären var ett långt, smalt grundgående fartyg, som kunde både ros och seglas, tog stor besättning och var, för sin storlek, väl beväpnat.

Dessa ryska flottenheter användes för landstigningsoperationer och var i lugnt väder ett stort problem för svenska örlogsmän, som bara kunde förflyttas under segel med rätt vind.

Den ryska galärflottan kunde egentligen inte hanteras av dåtidens svenska stridskrafter. Armén uppträdde enbart till lands och saknade egen transportkapacitet till sjöss. Dåtidens kustartilleri bestod av fasta batterier i anslutning till hamnar och sund och pjäserna hade korta räckvidder. Örlogsflottan var en konventionellt utrustad utsjöflotta, med tungt beväpnade, djupgående linjeskepp och fregatter, som enbart kunde seglas och som var avsedda för strid mot sina likar.

Efter freden i Nystad 1721 började man bygga upp en svensk galäreskader, som ingick i Örlogsflottan. Vid krigsutbrottet 1741 fanns Stockholmseskadern bestående av 21 galärer och ett antal mindre fartyg. Eskadern var stationerad vid Skeppsholmen. Ryssarnas fortsatta härjningar längs norrlandskusten och krigsansträngningarna 1741 – 1743 samt ett beslut i riksdagen 1746, medförde att eskadern ökat till ca 60 galärer 1749 och att en finsk eskader sattes upp i Finska viken.

Hösten 1756 bildades formellt Arméns flotta under generalen Augustin Ehrensvärd, som vid sin död 1772 avlöstes av medhjälparen, dåvarande översten, Henric af Trolle. Stockholmseskadern och Finska eskadern (1777) underställdes Armén. Örlogsflottan blev återigen en ren utsjöflotta (som från 1780 f ö genomgick en exempellös upprustning under af Trolle och skeppsbyggaren F H af Chapman i Karlskrona).

Galärerna kunde strida under rodd eller för ankar. Deras grova pjäser (en 18- eller, oftast, 24-pundare) avlossades enbart stävrätt. De kanonslupar och -jollar, som ingick i galärflottorna, kunde bara använda sitt artilleri (en - två grova pjäser, som sköt i stävriktningen) om de låg stilla.

 

Samtida modell av galären Serafim(erordern), eskaderchefens flaggskepp, som Anders tillbringade mycket tid ombord i. Modellen finns på sjöhistoriska muséet i Stockholm. Serafim hade två tunga pjäser (18-pundare), istället för en 18- eller 24-pundare, vilket var regel.

Från 1760 beställdes och byggdes ett antal skärgårdsfregatter för att understödja skärgårdsflottan. De indelades i fyra klasser, som döptes efter finska landskap. Kraven på dem var att de skulle vara väl beväpnade, med artilleri som, på gängse maner i utsjöflottorna, kunde skjuta tvärs stävriktningen (bredsidor), de skulle vara grundgående samt kunna framföras, förutom med segel, även med åror.

Under 1780-talet tillkom några typer av kraftigt bestyckade båtar t ex kanonslupar och kanonjollar, som sammanhölls i förband och kunde utmana större enheter ur utsjöflottor, om de kom in i skärgårdarna. De användes också för att bekämpa mål i land. Kanonbåtarna var utrustade med en – två grova pjäser, som sköt i stävriktningen (för- eller akterut).

Finska eskadern bemannades av båtsmanskompanierna vid Finska viken och från Åland. Svenska eskaderns personal kom huvudsakligen från Västernorrland. Ombord fanns också infanteri från Arméns regementen med ordinarie befäl. Det var f ö arméofficerare som fattade de övergripande taktiska besluten för Skärgårdsflottan men ombord leddes verksamheten av sjöofficerare. Anders Winberg var sedan 1784 utnämnd till extra ordinarie predikant i Flottan. När Anders inkallades till tjänstgöring under 1788 – 1790 års krig hade man en ansenlig flotta kraftsamlad i Finska viken.

 

Sjökriget 1788 - 1790 i stora drag

  

Karta över Finska viken. Klicka för större format!

Kungens plan innebar att Örlogsflottan skulle behärska Finska Viken och transportlederna dit. Därefter skulle Arméns flotta understödja en landstigning vid Oranienbaum, nära S:t Petersburg. Örlogsflottans nederlag vid Hogland den 17 juli 1788 tvingade fram en ändring av planen. Alternativet man försökte sig på var ett kombinerat framträngande på den finska sidan av viken, både till lands och till sjöss, i östlig riktning. Ett misslyckat försök att inta Fredrikshamn, i kombination med myteriet bland Arméns officerare i augusti 1788 (Anjalaförbundet), omöjliggjorde sedan hela offensiven.

En tyfusepidemi härjade under vintern och våren 1789 inom Örlogsflottan. Detta, tillsammans med en utbredd motvilja bland officerarna mot kungens anfallskrig (det senare manifesterat i Flottans oförmåga att fullfölja striden vid Öland  den 26 juli 1789), gav ett betydligt lägre stridsvärde än organisationsstyrka och materiel motiverade.

När Anders Winberg anslöt till Arméns flottas svenska eskader hade offensiven gått i stå och striderna 1789 -1790 handlade om att skaffa sig ett gynnsamt förhandlingsläge inför en kommande fred.

Den 24 augusti 1789 anföll ryska flottan Arméns flotta vid Svensksund och tvingade den att dra sig tillbaka. Under våren 1790 vann svenskarna vissa framgångar eftersom man var tidigare till sjöss än ryssarna (man krigade inte vintertid). Under juni lyckades dock ryssarna under fyra veckor blockera hela svenska östersjöflottan i Viborgska viken, långt inne på det som blivit ryskt område. Proviant- och vattenförråden blev allt knappare och om flottan skulle falla i ryska händer skulle det innebära en nationell katastrof. Utbrytningen, som Anders ingående skildrar i dagboken, genomfördes den 3 juli och blev, trots massiva förluster, en stor framgång.

Den 9 och 10 juli blev det åter ett sjöslag vid Svensksund, nu med en stor seger för Arméns flotta under kungens eget befäl. Anders, som blivit tillfångatagen vid utbrytningen från Viborg en vecka tidigare, var då under rysk bevakning och, tillsammans med ett antal medfångar, på resa mot ett ovisst mål i Ryssland. Därför finns det bara få och indirekta uppgifter om detta andra sjöslag vid Svensksund i hans anteckningar.

Fred slöts, utan landavträdelser, i Värälä den 14 augusti 1790, varpå Anders och hans medfångar släpptes fria, att ta sig hem efter bästa förmåga.

 

Anders anteckningar om utbrytningen ur Viborgska viken

  

Anders Winbergs dagbok trycktes och utgavs av Stockholms Stadsmuseum 1967.


  


Originalboken och Anders penna: Utdrag ur texten till nedanstående. Citatet börjar högt på högersidan.  

"... Kl. 1/2 8 [den 3 juli 1790] begynte stora flottan genombrytningen på fiendens vänstra flygel. 66-kanonskeppet Dristigheten var det första. Därpå följde de övriga av högra flygeln, sedan centern och äntligen den vänstra flygeln. I bredd med Dristigheten gick hämmema Styrbjörn, åtföljd av de 3 övriga av turumaeskadern, en sjukturuma och major Malmborgs division kanonslupar, igenom på ett annat ställe. På båda sidor sköts raskt. Om ej kulor varit med i leken, så hade man knappt kunnat önska sig få se vackrare spektakel. Först sågs elden blänka genom alla styckportarna på båda sidor av våra skepp, sedan utkommo stora moln av rök, som alldeles bortskymde dem i flera minuter.

Jag fruktade, att så snart genombrytningen begyntes, skulle de ryska skeppen, som lågo emellan Vassikasari och Thorsari sund, samt en del av centern lyfta och gå emot vår flotta, längre fram emellan grunden. Men de lågo alla stilla, och de gav mig gott hopp om lycklig utgång för båda flottorna. Detta hoppet hade icke heller slagit fel, om icke den olyckliga händelsen med brännaren kommit emellan. Då vid pass halva stora flottan kommit igenom, begynte kanonsluparna och galärerna röra sig. En barkass med röd flagg på toppen gick före att visa vägen emellan grunden. För skärgårdsflottan blev ett långt svårare gatulopp, än för den stora, ty hon måste icke allenast kläda skott ifrån linjeskeppen emellan vilka stora flottan gick ut, utan ock passera förbi 5 längs landet posterade fregatter. Dessa fregatter lågo så till, att man intet kunde gå emellan dem och landet, icke heller åt sjösidan utom skotthåll. Vart vi oss vände, så voro vi inom druvhagels skott. Det försmädligaste var att vi med galärerna inte kunde skjuta igen. På Krosserort var ett batteri, men det kunde intet göra oss någon skada. Jag stod på rambaden på galären för att kunna åskåda allt, men då en kula kom från det skeppet vi skulle passera om babord, strykande helt lågt över rambaden och slog av en åra på styrbordssidan, fann jag för rådligast att gå ned under däck i den så kallade kavaljerssalen, där min station egentligen var, ehuru säkerheten intet var mycket större där. Det var ett beständigt vinande av de korsvis över galären flygande kulor.

Man måste vart ögonblick befara att av dem bliva krossad eller nedsänkt i havsbotten. Då galären hunnit förbi de 4 om styrbord liggande fregatterna, stannade hon på grund mitt för den 5te, i bredd med linjeskeppet Lovisa Ulrica, fregatterna Upland och Jaroslav och kuttern Cossaquen. Efter mycken förgäves använd både tid och möda att få hänne av grund, måste flaggen strykas.

Icke desto mindre sköto ryssarna nog länge på henne, förmodligen därför att Lovisa Ulrica, som stod babord om, ej ville stryka. Besättningen gick till största delen bort med barkasser och slupar.

Livdrabanten baron Gripenstjerna, livdragonskornetterna Weisman och Gyllenbögel samt bro- och batteribyggmästaren Körner gingo även bort. Weisman och Gyllenbögel togo med sig kornett Wallenstjerna, som av ett druvhagel fått en farlig blessyr på högra sidan om veka ryggen. (Kornett Wallenstjerna satte sig på en toft att ro, blev ock sedan kvar där, emedan han trodde sig vara säkrast där som var lägst. Här kom kulan. Han tog av ett revben. Vid hemresan i okt. träffade jag honom i Helsingfors till hälsan återställd. Kulan hade dock icke kunnat uttagas.) Wallenstjerna var den ende på galären som blev skadad, ehuru galären fick 3 grundskott, ett i bogen, ett i kabelgatt och ett i arkliet, och det dessutom haglade kulor om oss, ett druvhagel tog av plymen på hatten för löjtnant Strandman, flera gingo in i kabyssen, eller kokstaden, och fördärvade vad där var, och en myckenhet fastnade i masterna. Så höll herren sin hand över oss.

Galärerna Palmstjema och Nerike stötte på bredvid Ehrenpreutz. Nerike kom strax utav. Palmstierna ock efter en stunds arbetande, men miste rodret och kom, ett litet stycke därifrån, åter på grund igen och måste stryka flagg. Längre fram sköts Upsala i sank. Folket bärgades. Då eskadern kom mitt för Pitkapass utkommo 4 fregatter därifrån. Ibland dem var Venus, som anfördes av engelsmannen Chron, den som tillfogade vår eskader mesta skadan. Galärerna Östergötland, Nordstjerneorden, Ekeblad och Dalarne blevo nu tagna. Flera hade väl strukit flagg, men kommo dock undan. 4 kanonslupar, 7 jollar och en kanonbarkass bortmistes. 6 kanonslupar hade väl strukit och blivit tagna, men 2, vars besättningar den som tagit dem intet vågade taga ombord på sin fregatt, lössletos den följande natten i stormen och kommo sedan till svenska eskadern igen. På den ena slupen saknades 6 man. De flesta transportfartygen kommo undan. Då hästskutorna stötte på grund, störtades hästarna i sjön. Det var ömkligt att se de arma kreaturen simma efter oss till fartygen för att liksom anropa om hjälp. General Pollets hästar voro de enda fienden fick. De fördes till Reval. Konungens ihjälstuckos och störtades i sjön av skepparen, då han såg sig icke kunna komma undan. Värds- och horhusvärden Sahlborg stannade med sin jakt i ryssarnas händer .

Den stora flottan led en nästan obotlig skada. Ej mindre än 7 linjeskepp och 3 fregatter förlorades. Skeppen voro Finland, Enigheten, Ömheten, Hedvig Elisabeth Charlotta, Lovisa Ulrica, Sophia Magdalena och Rättvisan. Fregatternas namn voro Zemire, Upland och Jaroslav. Denna förlust led intet vår flotta genom fiendens tapperhet.

Finland kom på grund så snart det lyft och skulle vända. Enigheten och Zemire uppbrändes av egen brännare. Den äkta skojaren fänrik Sandell, som efter gammal vana frukosterat så mycket att han intet visste vad han gjorde, gick efter största delen av flottan med brännaren, (då jag gick ned under däck var brännaren intet påtänd. Halva stora flottan hade då passerat ryska linjen), vilken således, då den emot order, (Sandell insattes därför på Sveaborgs fästning, därifrån fördes han sedan till ankarsmedjan i Karlskrona. Underligt att en brännare kunde lämnas i en så usel människas händer. Han var en gång ombord på gal. Ehrenpreutz. Han var då full ehuru det var på f.m. Jag kunde intet länge avhöra hans ogudaktiga och emot det högsta väsendet försmädande tal, utan sade honom att med sådana tankesätt och förhållande kunde det omöjligen gå honom väl. Han blev däröver ond och for genast bort.), blivit påtänd, nödvändigt skulle driva ned på våra egna skepp.

Sandell hade anropat chefen på Enigheten och frågat om han skulle tända på? Hvarpå denne bett honom efterleva order: Tända på om han hade befallning, men annars låta bli det. På stund stod brännaren i låga och hakade fast i skeppet och fregatten. Vad det var bedrövligt att se fartygen med sina Besättningar av lågorna förtäras! Endast 28 man och en fänrik blevo bärgade. Den brännaren vi fått av ryssarna strök ock åt. Ömheten stötte på grund.

Fienden fick henne strax loss. Hedvig Elisabeth Charlotta fick många grundskott vid genombrytningen, stötte sedan så häftigt på grund att det fick skada och någon lutning åt styrbordssidan.

För att få skeppet att stå rätt, lät den ryska officeren bära en hop kulor över på babordssidan och hala in alla styrbords kanoner därav kom övervikten på babordssidan och skeppet kantrade. Så många sjuka och blesserade som voro ned i det så kallade fläsk och buldan samt några andra och en hop ryssar dränktes med det samma. Fregatterna Upland och Jaroslav strandade på grund på förr nämnda ställe. Linjeskeppet Lovisa Ulrica kom efter, körde Upland i ändan och slog ut dess halva akterspegel och stannade.

En kabellängd längre babord ut var tillräckligt djupt. Då skeppet stötte på sade ryske lotsen: Så skulle jag göra. Kran öppnades sedan på skeppet, så att ryssarna intet kunde få det utav. Några, som voro ombord på Lovisa Ulrica, påstod, att oaktat det förut måst vika vart det kunde för att undgå det i brand satta skeppet, hade det likväl nu kunnat komma förbi grundet, om den, som hade sin station frampå skansen, sett att fregatterna stodo på. Men de spirituösa ångorna hade dragit en sådan hinna över hans ögon, att han varken såg att skeppet stötte fregatten i akterändan eller visste att det stod på grund, förr än han av andra därom underrättades. Jag vet ej om ryssarna fingo mer än en av fregatterna loss.

Fregatten Gripen nödgades väl stryka flagg, men kom dock undan, ty då linjeskeppet som tagit honom begynte, för den tilltagande blåsten, reva sina segel, tog kapten Söderdal tillfället i akt, strök den ryska flaggen, hissade den svenska, och gick sin väg med den ryska officeren och de 12 man han fått ombord. Sophia Magdalena, konteramiral Leijonankars skepp, stötte 2 gånger lindrigt och kom av, förföljdes sedan av en tredäckare, de 12 Apostlar kallad, och angreps av det och en fregatt om afton, sedan det passerat Hoglandsgrundet. Dessa undfägnades på tillbörligt sätt.

Sophia Magdalena hade blivit frälst om det fått undsättning, varom amiralen genom flera signaler anhöll, men som ingen hjälp kom (Hertigen beordrade väl det ena skeppet efter det andra att undsätta det, men alla svarade att de voro därtill urståndsatta och fortsatte sin kurs.) och skeppet av dessa och ett annat tillkommet linjeskepp blev alldeles redlöst skjutet, måste det giva sig. Oaktat både stänger och master voro bortskjutna, steg dock de dödas och blesserades antal tillsammanlagt blott till 8 personer. Ett druvhagel hade slitit sönder hattbrämet på amiralen, varvid han fallit omkull och icke kunnat resa sig förr än efter en stund. Sophia Magdalena hade blivit efter flottan, dels därför att amiralen ville efter order invänta sin division, dels därför att det seglade illa med förlig vind. Detta skeppet var av järnek. Ingen kula gick igenom dess sida. Det var ock nytt och bliver ett gott modell för ryssen.

Rättvisan fick vid utgången förstången bräckt, kom dock undan, när Sveaborg in emellan 2 grund en sjömil från svenska flottan. En del av ryska flottan jagade efter och fregatten Venus gick in emellan grunden och sköt på linjeskeppet, som en stund svarade, och fick vid pass 8 a 9 blesserade. Ett linjeskepp gav på långt håll 2 salvor, när vågade det sig intet för grunden. Rättvisan strök segel just i det ryska flottan begynte vända. Ryssarna undrade därpå och försäkrade, att om det blott hållit ut 5 minuter till, hade de alla gått sin väg. Så snart flaggan blivit struken infann sig chefen från linjeskeppet och fordrade henne. Kapten Chron som förde Venus infann sig ock, påstod att skeppet strukit för Venus, som var den enda som beskjutit det, och att flaggen såleds hörde honom till. För att sluta trätan och minska skammen sade lantofficerarna att flaggen ej blivit struken för Venus, utan för linjeskeppet, och lämnade henne åt chefen på detsamma. Rättvisan togs d. 4 om morgonen. Vid genombrytningen var det det andra i ordningen. Loverade sedan ehuru vinden var förlig. Förstången, som ej blivit skållagd, skadades nu mer och skeppet kom därigenom att sacka och bliva efter flottan. (Hela denna berättelsen om Rättvisan har jag av lantofficerarna, som där voro ombord.)

Jag förbigår de ryska officerarnas utlåtande om Rättvisan, såsom i högsta måttan försmädligt. Kuttern Cossaquen tillhörig stora flottan kantrade följande natten där den stött på. Finland fick fienden loss.

Konungen var i stor fara. Ryska linjen passerade han i en slup med sin Kongl. flagg och med sitt livré på sluproddarna. Sedan gick han ombord på Seraphim, därifrån åter i slup och kom äntligen till Svensksund på en jakt. Vid ryska linjens passerande tog en kula av båda armarna på en av roddarna efter en uppgift i svenska tidningarna.

Men nu till mina egna öden..."


Nej, vill du ta del av hans övriga öden och iakttagelser under sjökriget och fångenskapen hämtar du hela dokumentet via knappen här nedanför. Det är en pdf-fil på 1,4 megabyte, så sitter du med telefonmodem tar den en stund att öppna.

Detta är en tidig upplaga! Det innebär att en del arbete nog återstår och jag är mycket intresserad av synpunkter och förslag på förbättringar. Layout och illustrationer har setts över och kompletterats sen den allra första men mer finns säkert att göra. Vissa sakfrågor och fakta är kanske fortfarande inte helt korrekta (bl a är jag tveksam till hur Skärgårdsflottans befälsförhållanden egentligen var, beskrivningarna i de källor som stått till buds känns motsägelsefulla).

Innehållet i dokumentet framgår av bilden (klicka för förstoring). Öppna Anders dagbok med knappen (pdf-fil):

Om hur det var med brännaren, som orsakade så mycket förluster på svensk sida, skriver Gustaf af Klint, berömd sjöofficer och kartograf, vid tillfället löjtnant och 18 år gammal:

”Klockan var litet öfver 7 om morgonen då Dristigheten utpasserade; de öfriga fartygen följde i hennes kölvatten, amiralskeppet Gustaf den tredje kl. 8, det tolfte linieskeppet i ordningen, alla utan betydligare skador. I jemnbredd med Dristigheten hade framgått de s.k. hämemmaa eller skärgårdsfregatterna Styrbjörn och Norden, förda af öfverstelöjtnant Victor v. Stedingk och kapten Olander, efter hvilka den öfriga skärgårdsflottan följde utan någon egentlig formering. Icke heller dessa många fartyg hade lidit nämnvärda skador. Hade slutet svarat mot början, skulle denna dag skrifvit ett af de märkligaste bladen i sjökrigets häfder. De närmast liggande ryska skeppen voro nästan redlösa, vägen till sjös stod öppen, frisk blåste den mest gynnande vind för att nå Sveaborg, dit skärgårdsflottan kunde komma inomskärs. Det var nu, omkring kl. 9, som den olycksbringande brännaren, Postiljonen benämnd, bragte de ännu icke utkomna svenska fartygen i oordning och antände ett linieskepp och en fregatt, som bägge sprungo i luften. Allt insveptes derpå i sådan rök och dimma, att inga ledmärken kunde skönjas; flera af de efterföljande fartygen råkade derigenom på grund i det ganska svåra farvattnet och gingo förlorade.”  

Gå hit, till Hans Högmans noggranna beskrivning av Viborgska gatloppet, om du vill jämföra Anders berättelse med en lättläst redogörelse för förloppet i stort.

Och hit, till Lars Rössle, om du vill ta del av en bra sammanfattning av kriget mot Ryssland 1788 – 90.

Upp


©Tom Dahlstedt i cyberspace sedan 2003. Räknaren startad den 8 nov 2009. Sidan uppdaterad lördag 25 april 2015.

 free counters

 free counters