Start Välkommen Om mig Genealogi Spretsidor Feedback

Antavla TOM GUNNAR DAHLSTEDT
Matematik
Vår historia
Lokalhistoria
Murphy's law
Länkar

Välkommen till en minneslund i Cyberspace!

En liten varning...

... kan vara på sin plats, innan du ger dig i kast med dessa sidor. Materialet är, liksom huvuddelen av webbplatsen, tillkommet och anpassat för målgruppen "nära och kära". Alla andra, som trotsar denna varning, är ändå mycket välkomna hit!

Filosofi

Johan Magnus Fridstedt uppe i hörnet här är min mormors morfar. Han var hovkamrer och levde 1784 – 1854. JM föddes i Vänersborg och bodde i Gårdsjö i Gillberga socken. Han gifte sig med Lovisa Schagerström och anses ha varit förebilden till brukspatron Teodor Fristedt i Selma Lagerlöfs novell Dunungen från 1894. Jag har forskat en del kring honom, hans familj och anor i kyrkböckerna (under mina tidiga försök med Genline) och ser fram emot att hitta diverse andra handlingar. Sommaren 2006 besökte vi Gårdsjö och fick kontakt med personer som vet en hel del om platsens historia.

Det har sagts att ”det är inte intressant var man kommer ifrån, bara vart man är på väg”. Så sant. Och vi släktforskare ursäktar oss med att ju äldre man blir, desto mindre finns kvar att vara på väg till men desto mer att se tillbaka på. Eller?

Socialt och politiskt ett mycket korrekt resonemang! Men fel! Tänk så här, istället för att oreflekterat nicka instämmande åt citatet ovan och det är här vi fullföljer resonemanget om sannolikhet, som jag ansatte på välkomstsidan:

Livet på jorden började i sin enklaste form för sådär 3,5 4 miljarder år sedan. Salthalten i haven "råkade" vara (och är) 4%, vilket är den som krävs för att liv (i vår mening) ska kunna uppstå – en osannolik men, för all del, möjlig slump. Var och en av de organismer av olika arter, som alltsedan dess ingår i din mest extrema antavla, har alla dessutom lyckats hålla sig vid liv tillräckligt länge för att avla och föda just den avkomma, som blev den ”nästageneration”, som så småningom skulle resultera i dig. Vilken fantastisk kedja av osannolikheter! Vilken makalös slump!

Och så till slut, just den gången du avlades, var det kanske 500 miljoner spermier som tävlade om att befrukta ett av ca 400 000 ägg. Barnet råkade bli du! Varom inte så hade det blivit din bror eller syster, men du hade inte funnits!

Vi har alla således vunnit högsta vinsten i tillvarons jättelika och osannolikt ogynnsamma lotteri, den att få leva! En chans som är så ofattbart liten att ingen spelare borde satsa ett öre på den! Slump, eller...? Skulle det inte vara intressant??! Gör inte det istället vår väg hit värd att studera inom alla tänkbara forskningsområden? Den, som har tid och lust att borra ner sig i detta filosoferande kan t ex fortsätta här!

Nå, släkt- och hembygdsforskning är intressant för mig och för de flesta som provat på och har kanske inte så mycket med de stora existentiella frågorna att göra. Eller kanske har det? När man möter ”di gamle” i kyrkoböcker och andra arkivalier upplever man iallafall en djupare mening med sin hobby än bara stillandet av den egna nyfikenheten. De flesta människor som avtecknar sig i materialet har ju faktiskt gjort sig förtjänta av att inte glömmas! Det är också anledningen till att jag gärna ser på denna avdelning i webbplatsen som en minneslund. Med sitt informationsinnehåll skiljer den sig då från gravplatser och de naturliga minneslundar där vi lämnar anornas aska. För det är ju inte där de är, våra förfäder och -mödrar. Det som är kvar av dem finns i våra minnen och den information vi har eller skaffar oss!

Biologiskt och kulturellt arv

Som nybliven släktforskare har nog de flesta, liksom jag själv hade, en föreställning om, att ju längre tillbaka man kan bestämma anor och släktgrenar, desto ”häftigare” är resultatet. Personligen har jag, efterhand och av flera skäl, kommit till en annan insikt. Låt mig alltså – lite pretentiöst – börja med att redovisa varför jag inte tycker att de äldre generationerna är lika intressanta som de yngre och varför vissa kategorier av människor är mer intressanta än andra. Även om ingen har förtjänat glömskan!

En viktig del av fascinationen med släktforskningen är att man har ett personligt förhållande till sina anor genom nedärvd kultur och biologiskt påbrå. Men hur är det egentligen med detta ”arvegods” från mor och far, mor- och farföräldrar och var och en av de anor, som efter hand dyker upp i kyrkböcker och andra källor?

När det gäller föräldrarna är det ju enkelt – jag har mycket tydliga minnen av vad dom uträttat i min uppfostran och vilka värderingar och vilken ”kultur” jag ärvt från dem. Biologiskt är det ännu simplare – var och en av föräldrarna har naturligtvis bidragit med hälften av min arvsmassa. Farmor och farfar liksom mormor och morfar svarar vardera för 25% av mitt DNA och vissa av dem minns jag så väl att jag vet en hel del om hur dom påverkat mina föräldrar och mig själv.

Sedan blir det lite svårare. Från generation 3 kommer 12,5% DNA från varje ana, från generation 4 blir det 6,25% osv. Anorna blir fler med generationerna och det arv – både biologiskt och kulturellt – som var och en bidragit med till mig späds ut. För varje generation dubbleras antalet anor och varje anas biologiska samband med mig halveras. I åttonde föräldragenerationen finns drygt 250 anor och av vars och ens arvsmassa har jag begåvats med bråkdelar av en procent. Den generationen hörde hemma på 1600-talet och av just deras levnadsförhållanden, värderingar, kultur etc har inte mycket sipprat ner genom århundradena. För att få en uppfattning om hur de levde måste jag tvärtom försöka läsa in lite historiskt underlag och sedan associera mycket fritt.

Sifferuppgifterna i resonemanget förutsätter att allt har gått ”rätt” till, dvs att uppgivna fäder är de rätta och att inte kusiner eller tre- och fyrmänningar gift sig med varann. I det senare fallet ökar ju andelen arvsmassa per ana något och antalet anor minskar (s k anförluster). I det förra fallet, att fel fader är angiven i kyrkböckerna, ja då är man ju, utan att veta om det, ”off track” (biologiskt, om än inte kulturellt) vid all vidare forskning på den linjen…

Låt oss ta två exempel:

7:e generationens anor (omkring år 1700) är 128 stycken (borträknat anförluster). Från var och en har man mindre än 1% av sitt DNA. Men kanske inget alls från några av dem, pga av någon felutpekad far. Och ingen familjetradition. Hur mycket släkt är man då?

 I 17:e generationen – dit man möjligen kan ta sig, om man har en rad anor i Riddarhusets arkiv – finns nominellt ungefär 30 000 anfäder/-mödrar och man har kanske med sig ca 0,006% DNA (6/100 000) från vissa av dem… Men är nog sedan länge urspårad vid forskning på svärdsidan!

I den här tabellen finns möjlighet att studera sådan sifferexercis i anslutning till min egen forskning. I fjärde kolumnen redovisas exempel på sannolikheten för att faderskapet är rätt bestämt vid forskning på fädernet. I kalkylen har jag utgått från att generation 1 är säker och att äldre generationer innebär 10% risk att fadern är fel angiven i källorna. Värdena i kolumnen beskriver den sålunda accumulerade sannolikheten (P%) för att påträffad/uppgiven ana i biologisk mening är anfader till probanden.

Värdet gäller för var och en av de svärdslinjer man forskar på och risken, att någon av ens manliga linjer har brustit i "biologiskt" hänseende, växer snabbt, efterhand som man arbetar sig bakåt i tiden.

Av tabellen framgår att, med dessa ingångsvärden, probanden i mycket ringa grad är ”biologiskt släkt” med var och en av sina anor redan i generation 8 och att man sannolikt då också helt tappat den biologiska tråden vid forskning på fädernet i någon linje t o m den generationen. Det hör däremot till pjäsen att mödrarna nästan aldrig "kom undan" moderskapet. (Det har faktiskt påvisats åtminstone ett sådant fall – dock inte i min egen forskning – , där en präst kyrkoskrev ett adopterat barn som eget biologiskt. Han kunde ju fuska med bokföringen!)

Det kulturella arvet är svårare att kvantifiera (och definiera!) men känns efterhand allt viktigare för mig. Alla släktforskare upplever nog mycket tydligt att man stammar ur Sveriges gamla lantbrukarbefolkning och bondesläkter. Huvuddelen av ”kakan” utgörs av bönder, drängar och pigor, åtminstone när man kommer tillbaka till 1700-talet. Den delen av det kulturella arvet är förhållandevis lätt att få en allmän inblick i – villkoren för lantbrukarbefolkningen är väl dokumenterad och de utgjorde den absoluta huvuddelen av befolkningen från och med 1800-talet och bakåt. Däremot är det svårt att hitta bondemiljöer från den tiden, både i verkligheten och på bild. Laga skiftet och storskiftet har förändrat arealerna och sprängt de gamla byarna, inga av ”det vanliga” lantbrukets miljöer finns kvar från tiden före 1850-talet.

Desto mer intressant blir då ”russinen i kakan”, de släktlinjer, vars förhållanden, åtminstone periodvis, avvikit från massan av drängar, pigor och bönder. I vår antavla finns t ex brukspatroner, hammarsmeder, bergsmän, präster, inspektorer och arrendatorer på säterier och större gårdar samt deras familjemedlemmar och dessutom någon adlig linje. De är intressanta, dels för att de avviker från normen, men kanske viktigare därför att ”avvikarna” är bättre dokumenterade och för att det fortfarande ofta finns tillräckligt mycket kvar av de miljöer de verkade i, för att vi ska kunna göra studiebesök och känna lite lokal atmosfär.

Upplevelsen av den historiska miljön

De anor som levde och verkade under 1800-talet har kommit att bli alltmer intressanta. Anfäder och -mödrar från den tiden känns som biologiska släktingar med en nästan konkret påverkan på mitt liv. Det beror delvis på det resonemang och den sifferexercis som redovisats ovan men också på hur det känns att kunna associera någorlunda sannolikt till de aktuella miljöer och livsvillkor anorna levde i. Så här:

Jag har positiva och mycket tydliga minnen av att sitta i knäet på min mormor Beda. Beda föddes 1867 och dog 1946. Hon hade sin farfar Carl på porträtt i sitt fotoalbum. Carl var född 1792 och dog sent 1870, då Beda var nästan 4 år. Jag har sett Beda knyppla och hon lärde mig många ord och uttryck och namnen på olika färger när jag var fyra år gammal. Kanske hade hon motsvarande minnen av sin farfar? Med ett sådant resonemang blir perioden 1792 till idag en visserligen mäktig men ändå gripbar tid.

Bedas farfar och farmor, Carl Hammarstrand och hans hustru Sara Larsdotter från sydöstra Skaraborgs län, hör alltså till de sexton anorna i min fjärde föräldrageneration och jag känner ett sammanhang! Någorlunda påläst om förhållandena och utvecklingen i dessa delar av landet under tidigt 1800-tal besöker jag hösten 2003 ån med vattenfallet vid Källebäcken i Gustaf Adolf socken, där Carl 1826 till 1839 drev sin hammarsmedja och sitt ”manufacturi”. Idag finns där ett litet kraftverk, en –  visserligen elektriskt driven – såg och en mindre industri. När jag samtidigt studerar 1800-talets karta över området får jag en uppfattning om hur han och hans familj kan ha levat. Gården på kullen intill hette Smedjebacken, åtminstone så sent som 1880...

Så tar jag  ännu ett generationskliv, reser till Slättäng i Sandhem och letar rätt på vad som finns kvar av Slättängs hammare. Ett uppdämt vattendrag, några byggnader – sannolikt sentida, ett behandlingshem i vacker natur, en skylt ”Slättängs hammare 1720-talet till 1916”. Här växte Carl upp, hans far, Johannes Andersson, var hammarsmedsmästare i Slättäng från 1805 till 1841.

Johannes var född i Björsäter 1763. Hans hustru Brita Gustafsdotter, födde honom sju barn: Charlotta, Carl, Gustaf, Sigge, Hedda, Samuel och Sofia. Alla barnen kallade sig Hammarstrand. Jag har porträttfoton på Carl och Sigge och där i Slättäng får jag kontakt med Brita och Johannes, två av 32 anor i generation fem!

Men den sjätte generationen på denna linje ”finns inte”. Dvs, personalia återfinns i bl a Sandhems och Björsäters kyrkoböcker men någon miljö eller beskrivningar eller bilder av folk och byggnader finns inte, inga av det ”vanliga” lantbrukets miljöer finns kvar från den tid då Johannes och Britas föräldrar under mitten av 1700-talet arbetade som drängar och pigor på den skaraborgska landsbygden. Herrgårdar och säterier finns kvar men åbornas byggningar och marker är borta för alltid.

För att ”uppleva” något av mina sjätte och sjunde föräldragenerationer får jag resa längs en annan linje, till Bedas mormors rötter i Borgvik, Värmland och titta på den gamla herrgårdsbyggnaden och studera kartor, föremål och gamla bilder i bruksmuséet.

Russinen är godast

De ovan antydda ”russinen i kakan” är, som tur är, flera inom ”bara” sex - sju generationer. Personer, platser och tider, som sätter fantasin i rörelse, är främst:

- Borgviks bruk med fyra generationer brukspatroner och deras stora familjer (Schagerström 1758-1839) och näraliggande Gårdsjö i Gillberga med mmmm Lovisa Schagerström och Johan Magnus Fridstedt 1817 - 1845.

- Prästfamiljerna Kinberg, Winberg och Lundgren i Järpås 1778-1831 (1885). Kinbergs och Winbergs liv som sjöfarare, innan de blev kyrkoherdar, är särskilt intressant!

- Smedfamiljerna i Sandhem – Habo – Dimbo ca 1790-1850.

- Våra ”inspectorer”, med deras många befattningar på säterierna i Västergötland och Bohuslän från ca 1795 till 1916: Mfff Nils Andersson (på Koberg och Hede), fmf Anders Ephraim Lundgren (på Ribbingsberg, St. Djupsås, St Hof, Holma och Säm, sedermera länsman och slutligen stadsfiskal i Strömstad), mmf C G Hammarstrand (Fårdala och Hallandsberg) och mf Uno Anderson (Ström). Familjerna inte att förglömma!

- ”Familjegårdarna” efter laga skiftet: Nedergården, Bol och Stora Ölstorp i Varatrakten, Dalen utanför Arvika och Mossebo i Mölltorps socken, Skaraborgs län.

Det finns möjligheter att flera godbitar kan tillkomma så småningom: Två generationer klockare i Berg (R) runt förrförra sekelskiftet samt en linje bergs- och adelsmän från Borgvik tillbaka till Vikarehyttan i Nora bergslag på 1500-talet lovar fortsatt utveckling av denna lista. Det sistnämnda då enbart p g a god historisk dokumentation av miljö och personer. För där är vi tillbaka i fjortonde föräldragenerationen med över 16.000 anfäder och -mödrar. Och den allt tunnare biologiska kedjan på fädernet har sannolikt för länge sedan brustit…

Kommen så här långt upplever jag ett problem, som nog de flesta släktforskare väl känner: Dokumentationen – både i arkiven och den man själv åstadkommer – handlar i allt väsentligt om förfäder och inte om -mödrar. Skälet är uppenbart – tillgängligt material från en mansdominerad historia beskriver naturligtvis främst män. I vår släkt (liksom i de flestas...) är detta djupt orättvist. Familjetraditionen vimlar av färgstarka och företagsamma kvinnor: Mamma och hennes systrar, mormor och hennes mor och moster, är personer som jag kommer väl ihåg och/eller har personligt material och privat dokumentation från.

På de sidor, som länkas från navigeringen högst på sidan, har jag sammanfattat (eller håller på...) ansedlar, lite om den historiska miljön i Sverige och på "våra" lokaler under 1700- och 1800-talen. Dessutom finns en sida med användbara länkar (som jag själv ofta använder men som inte alls gör anspråk på att vara komplett...) och en släktforskaravdelning till Murphys lag (!).

Om du vill veta hur det var ännu tidigare, t ex boende och social miljö på 1600-talet, rekommenderar jag istället Bengt Hemtuns förträffliga sidor. Kolla t ex här, där han beskriver det lantliga livet i Dalsland!
 

Upp

Länkar till den allmänna delen av webbplatsen:    Start   Om mig   Jobb   Intressen   Feedback


©Tom Dahlstedt i cyberspace sedan 2003. Räknaren startad den 8 nov 2009. Sidan uppdaterad tisdag 08 augusti 2017.