Jakt och etik

"Jagar du!!?"

Klart retorisk och mera ett utrop och missnöjesyttring än en fråga. Den kom när min hustru och jag plockade fram en bit älg ur frysen, för att förbereda söndagsmiddagen. "Frågan" ställdes av en ung dam i bekantskapskretsen. Dess interpunktering framgick av tonfallet. Blicken och kroppsspråket i övrigt visade att hon starkt ifrågasatte mina moraliska kvaliteter. ”Dödar du djur?”

Den diskussion som följde fick mig att inse att den gängse jägaretiska förklaringsmodellen inte alls räcker för att nå modern, urbaniserad (oops! – höll på att skriva "disneyfierad"...) ungdom eller ens många vuxna. De yngre har f ö ofta "tänkt till" mer än de äldre. Fast de har alla blivit sittande med fel slutsatser...

Jägarens vanliga etikdiskussion tar sitt avstamp i det vilda som en urgammal, förnybar resurs. Viltkött är ekologiskt, nyttigt, närproducerat och fritt från både läkemedel och jordbruksstöd! Denna förstklassiga matråvara produceras uthålligt och i begränsad konkurrens med andra nyttigheter och förvaltas av jägarkåren under utövande av sin hobby på ett så ekonomiskt och anständigt sätt som möjligt. Detta gynnar viltstammar, natur och försörjning och utvecklas t ex här och här. Vad är då problemet?

För de flesta av våra kritiker är det det avsiktliga dödandet, som är problemet. Egendomligt nog är det många av dem, som gärna fiskar. Och aldrig skulle tveka att oskadliggöra ett getingbo, om dom bara vågade. För de flesta är det heller inget problem med att både dom och jag går till affären och köper styckat "tamkött" i plasttråg. Därför blir ett mera grundläggande och lite filosofiskt resonemang om livet och döden nödvändigt.

Liv och död på naturens egna villkor

Som väl är så är de flesta jaktmotståndare varken oärliga eller generellt korkade. (däremot kan unga exemplar ibland vara korttänkta, som t ex när "fältaktivister" dyker upp på kungajakter och hävdar att man bör ge älgar p-piller istället för att skjuta dom.) Inte heller kan dom gärna ha någon dold agenda - ett problem man annars ofta har med meningsmotståndare. Så om jägaren gör sig besväret att bli lite mera existentiell i sin argumentering, så har man goda möjligheter att åtminstone väcka vissa funderingar i rätt riktning. Ungefär så här:

Få ungar i den vilda djurvärlden når vuxen ålder och matematiken för bibehållande av en art till ett visst antal är obönhörligt konsekvent: Av alla ungar ett vuxet par producerar under sin fertila period blir i genomsnitt bara två vuxna. Ett högre genomsnitt (t ex tre) ger en (kraftig) ökning av stammen. Det innebär att födan tryter och att många svälter ihjäl. Eller att stammen blir så tät att sjukdomar sprids, varvid många går en plågsam, ofta utdragen död tillmötes.

Alltså: Om en älgko under sitt liv producerar 10 kalvar, når i genomsnitt två vuxen ålder, när stammen är konstant. Några av de åtta som dör skjuts under älgjakten. Av blåmesparets kanske 30 ungar dör i genomsnitt 28 en naturlig och, mänskligt att döma, plågsam död.

De allra flesta djur dör alltså, utkonkurrerade tidigt av syskon, som är bättre lämpade för överlevnad, eller svälter eller fryser ihjäl under sin första vinter, eller blir tagna av rovdjur eller trafikdödas, eller…

Vuxna vilda djur dör sällan gamla och praktiskt taget aldrig av hög ålder. De, som inte blir skjutna av jägare, dör vanligtvis efter ett utdraget lidande orsakat av svält, sjukdomar, parasiter eller rovdjur. I vårt land dör t ex massor av vilda djur under vintern, p g a brist på föda och vatten eller av sjukdomar, sedan motståndskraften nedsatts av undernäring. Smådjur såsom fåglar dör även av kylan.

Eftersom vi numera har björn och varg i markerna dukar även vissa större bytesdjur (rådjur och älg) under för dessa. Ofta är det sjuka eller svältande djur, som faller offer för rovdjur, men dödandet i de sammanhangen är mycket stressande, våldsamt och rimligen betydligt mer plågsamt för bytet än dödandet vid jakt.

Jakten innebär för det mesta ett snabbt dödande och kan, vad lidandet beträffar, rimligen inte jämföras med de ”naturliga” sätt att dö, som berörts här. Bara ett utdraget dödsförlopp efter en skottskada skulle kunna jämföras med påfrestningarna vid en naturlig död. Med dagens jägare, vapen, bestämmelser och rutiner för eftersök förekommer det sällan!

Jakten som naturvård

Genom att jaga på fastställda tider under året och med avskjutningsregler för antal fällda vilt (och i vissa fall för ålder och kön) förbättras stammens reproduktion och sammansättning och kvarvarande individers möjligheter till ett bra liv. Vinterstammarna minskas och jägarna hjälper till att anpassa antalet djur till vad markerna klarar av att föda.

I jakten ingår mycket ”kringarbete” såsom utfordring, landskapsvård och t o m utsättning av vilt. Därav begreppet viltvård. Svenska Jägareförbundet bedriver också kvalificerad forskning. Det är bevisat att jakten, som den organiserats och bedrivits under de senaste 30 – 50 åren, lett till ökade viltstammar, d v s fler individer (=”mera liv”) i vår natur.

Argumentfel

Djurrättsaktivister, veganer och vegetarianer, med djurrätt som motiv, tycks mig inte ha analyserat sina argument fullt ut. Ingen produktion av mat undviker ju dödande av djur. Jordens växande befolkning kräver en gigantisk matproduktion, oavsett om man skall äta animaliskt eller vegetabiliskt. Odling och förädling av vegetarisk föda skapar monokulturer och annan miljöpåverkan, som inskränker många djurs och djurarters liv. Bruket av markerna, med jordhantering och skörd, dödar eller begränsar tillvaron för massor av vilda djur. I jämförelse torde just jakten vara en mycket hänsynsfull metod att ta vara på jordens naturliga produktion av födoämnen.

Jakt och jaktvård är, enkelt uttryckt, det bästa sättet att förbättra livskvalitén för det vilda - även på individnivå - och samtidigt skörda av naturens överflöd. Utan jakt hade färre individer levt i våra marker och en större andel av dessa individer hade gått en plågsam ”naturlig” död till mötes.

Efter detta må det tillåtas mig en eftersläng med glimten i ögat:

"Vegetarian"
is an old indian word for
"Bad hunter"

 


© Tom Dahlstedt 2003 - 2017. Publicerad tisdag 12 juni 2012. Senast uppdaterad onsdag 09 augusti 2017