Start Välkommen Om mig Genealogi Spretsidor Feedback

Sannolikhet

Välkommen till min introduktions- & diverselåda!

 

Det egentliga syftet med hela sajten är info (ofta subjektiv!) till släkt och vänner! Om du inte hör till de tilltänkta besökarna är du ändå mycket välkommen, dock på egen risk...

En viktig del av målgruppen är faktiskt författaren själv - många av sidorna återkommer jag ofta till, för att kolla upp saker jag glömt!

Webbplatsen innehåller ett 80-tal "handknypplade" och, efter ork, lust och förmåga, underhållna sidor samt ca 900 (!) som är producerade av släktforskningsprogrammet Disgen. Sajten "sönderfaller vid betraktandet" i tre huvuddelar (inte så väldigt tydligt, men med lite god vilja och åtminstone för mig, när jag jobbar med den): En allmän avdelning, en släktforsknings- och historisk avdelning samt en bunt med artiklar inom diverse områden. Den allmänna delen, som du befinner dig i nu, har en ganska exhibitionistisk profil. Släktforskningsdelen redovisar vad jag samlat på mig om anor och släktingar, men också en del svensk historia, både nationell/övergripande och familjeinriktad/lokal. De allmänna historielektionerna har en tydlig inriktning på sådant jag tycker att man som släktforskare eller "antavelläsare" behöver veta, eller ha till hands. Och det bygdehistoriska materialet speglar mitt intresse för att ta reda på hur och var anorna levde.

Sajten är ingen blogg - när den sjösattes 2003 var begreppet, såvitt känt, inte uppfunnet. Detta till trots har denna sida hela tiden använts ganska bloggaktigt och så får det förbli även framöver. Dessutom finns det då ett antal "lösaktiga" sidor. Dom länkas från startsidan via rubriken Spretsidor.

Spretsidorna är alster som tillkommit när behoven infunnit sig att, på lite större utrymme, redovisa tankar, iakttagelser och synpunkter, som inte platsar någon annanstans. Spretig "info" av notisstorlek hamnar dock direkt på just denna sida.

Men du! Förvänta dig inte några förslag till lösningar på världsproblemen här. De ligger över min horisont och dessutom så kryllar webben av förståsigpåare som glatt och ibland ambitiöst hanterar sådana frågor. Fast... Nåja...

Upplägget gör alltså att jag kan utnyttja sajten för både seriösa redovisningar och för yttringar av bloggkaraktär. Och ni, kära besökare, får gärna kommentera via Gästboken eller de e-postlänkar, som finns här & var (t ex under Feedback).

 

 

         Jag huserar också på Facebook, men håller där en betydligt lägre profil än här...

Bilder

En hel del bilder finns på sidorna här. Numera är det ju sällan problem med långa laddningstider, som på telefonmodemens tid. Ändå är många bilder utförda som klickbara miniatyrer. Eftersom de flesta (och alla de jag räknar till webbplatsens målgrupp ─ tror jag) numera sitter med bredband, blir det fortsättningsvis allt fler bilder i fullformat!

 

Om miniatyrer (thumbnails):

Bilder, där muspekaren blir en hand, kan förstoras genom att vänsterklicka på dem. Återgå sedan genom att klicka på "bakåt" i menyn på din webbläsare (eller på motsvarande knapp på avancerade möss eller tangentbord). Eller använd tangentbordskommandot [Alt+Vänsterpil]. Prova på miniatyren här!

Beroende på webbläsare, skärmstorlek och -upplösning kan bilder zoomas eller förstoras i flera steg. Det brukar visas ett förstoringsglas eller en knapp i bilden när ytterligare förstoring är möjlig.

 

För 150 år sedan utvecklades fototekniken. Från ungefär 1860 började man gå till fotografen och ta porträttfoton, som sedan byttes med släkt och vänner, s k visitkort. Nu byter vi bilder i cyberspace istället men idén är densamma: Så här ser jag ut, så här har jag det, kom ihåg mig!

 

 

Fler bilder hittar du bl a i fotogalleriet. Är du intresserad av fotohistoria finns det en utmärkt redovisning hos Per-Anders Westman.

 

På senare tid har det ...

... städats en del på sajten och jag har t ex dragit ihop sidbredderna för att öka läsbarheten på dagens allt bredare skärmar. Man ska ju inte behöva sitta som på en bordtennismatch för att kunna läsa. Sidor som har en nyligen uppdaterad datumstämpel har oftast inte fått några större ändringar innehållsmässigt, men jag har försökt att modernisera länkarna.

Dessutom har jag:

  • Micklat med att få typsnitt och storlekar rätt efter diverse aha-upplevelser med nya webbläsare. Här återstår en del att göra!

  • Kollat/förbättrat en massa länkar.

  • Researchat lite för att modernisera min sida om Intelligent Speed Adaptation (ISA).

Webbplatsen tenderade att bli så vildvuxen att det blev nödvändigt att se över navigationen. I denna version har jag låtit FrontPage sköta utformningen av de övergripande länkfälten. Det sparar en hel del jobb för webbmakaren, medan jag däremot inte är helnöjd med tydligheten och hierarkin i navigeringen. Ska fundera på om det finns sätt att ytterligare förbättra den. Det är inte problemfritt att hänga kvar vid ett tioårigt FronPage, som de flesta servrar (åtminstone hos one) har glömt av...

●●●

Något om länkar

Massor av interna och externa länkar serveras överallt på dessa sidor. Länkar i och i anslutning till texten snabbar ju upp surfandet, även om många sajtmakare undviker externa sådana, för att inte fresta läsaren att "rymma" till någon annan webbplats.

En regelrätt länksida finns bara i avsnittet om släktforskning. Med dagens sökmotorer behöver man ju egentligen inte använda andras länksamlingar. Men dom säger ju en del om innehavaren. Som dessutom behöver den för eget bruk ...

Ett problem med alla dessa länkar är naturligtvis att dom ibland slutar att funka. Så, snälla, hjälp mig med att hålla dom aktuella! Hör av dig om länkar som leder fel!

●●●

Om Gästboken

När sajten var ny 2003 var gästböcker ett elände, som drog till sig spam och annat otyg. Därför har förlitade jag mig bara på feedback via e-postlänkar här och var på sidorna och haft stor glädje av den. 2008 hade gästböckernas filter och funktioner utvecklats och det var dags att prova denna facilitet. Trots det är jag fortfarande mycket mottaglig för e-post och länkarna finns kvar!

Om du skriver i Gästboken och lämnar e-postadress där, så lovar jag att besvara ditt anrop privat. Annars får du en svarshälsning publikt i Gästboken! Vi hörs där!

 
Subjektiva aktualiteter

”En strax är två timmar” ― några irriterade råd till tidsoptimister

Rubrikens citat används i släkten sedan flera decennier, särskilt av yngre personer, som otåligt väntar på något ”gott”. När vi vuxna förklarar för femtielfte gången, att Tomten kommer strax (motsvarande), är kommentaren, uttalad med stön och rullande ögon, självskriven.

Det fanns en tid, när man själv tyckte att det var nyttigt (kanske mest för andra), att ibland vara tvungen att vänta; man lärde sig självdisciplin. På senare år har jag dock börjat tvivla på att insatsen är värd resultatet. Det kan ha att göra med problematiken kring att lära åldrande hundar att sitta. Tankar, om bristande självdisciplin hos den som låter en vänta, smyger sig ändå gärna på…

Förr i världen förekom det nog att man lät folk vänta, för att visa sig upptagen och märkvärdig eller bara för att man ville jävlas med dem.  Det kunde man göra, eftersom det då ansågs viktigt att passa överenskomna tider och att ”sen ankomst” därmed också uppfattades som allt från oartigt till oförskämt, beroende på omständigheterna.

Numera är det säkert mest av klantighet och obetänksamhet man missar avtalade tider eller räknar för optimistiskt på körtider eller på hur lång tid diverse aktiviteter kan tänkas ta. För oss, som fortfarande tycker det är viktigt att passa tider och som dessutom upplever en allt obetydligare karaktärsdaning av att vänta, blir den moderna tidens bristande respekt för tidspassning en källa till irritation; tidsoptimisten stjäl av min tid! Om vederbörande vore allmänt korkad hade det varit lätt att förlåta, men det är han/hon (nästan) aldrig! Och egendomligt nog är det väldigt sällan vederbörande missar tåget eller kommer för sent till bussen eller bion. Så då är det väl bara vid tidsplanering inför möten med människor, som man har otur när man tänker...

Den tidiga militära utbildningen och under karriären efterhand insamlade erfarenheter förstärkte en sedan barndomen inarbetad uppfattning, om nödvändigheten av att passa tider. Dessutom serverades ”i det militära” metoder, för att underlätta detta. Omsatt till några välmenta råd för tidsoptimister, om hur man beräknar tidsåtgång, skulle detta kunna vara ett smakprov:

1.       Glöm inte ställtiderna! Körtid är lätt att beräkna, men du ska hämta bilen från garaget och lasta väskorna också.  Och tebax in efter mobilen! Hade du inte glömt att tanka dessutom? Och man måste kanske duscha också. Samt skaffa en blomma att ha med till värdinnan. Och var f… finns det en parkeringsplats?

2.       Ta alltid till i överkant! Bestäm tiden med god marginal, när du t ex ska resa hem. Överskottstid vid framkomsten kan man lätt göra av med men en försening skapar ofta oro. Berätta inte för mottagaren, att du lagt på lite extra ─ då räknar hon (sic!) själv hem din marginal...

3.       Ingenting tar mindre än en timma och allting tar dubbelt så lång tid! Ett skämt? Njaaä!? Tänk på dina erfarenheter av olika tidsutdräkter i vardagen. Leendet tynar bort…

Fast om du redan kan passa dina tågtider så vet du ju allt detta. Så varför kommer du för sent till mig?

(A long time ago, åter inlagd och uppdaterad juli 2011)

Om tillväxt kontra hushållning
 

Jippot Earth Hour är tänkt att skapa eftertanke och förbättra folks attityder till klimatvård och hushållning med ändliga resurser.

Jag tycker att symboliken i detta är tveksam och att den uppmuntrar till att bromsa sig genom framtiden i stället för att gasa och styra.

Att inte sträva efter global ekonomisk tillväxt är att förneka Asiens, Afrikas och Sydamerikas människor en utveckling mot samma livskvalitet och levnadsstandard som vi själva har. För ingen tror väl att alla dessa miljarder människor får en bättre utveckling om vi privilegierade släcker våra lampor?

Förr eller senare måste också mänskligheten utvidga sitt revir till andra planeter och miljöer – om den långsiktigt ska överleva – och dithän kommer vi inte utan teknologisk och ekonomisk tillväxt.

För att göra omelett måste man knäcka ägg. Och när inte äggen räcker får man skaffa fler höns. Men se till att det blir rätt sorts höns! Här är en kria som uttrycker det bättre (och mera ordrikt) än jag!

(Mars 2011)

●●●

"Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad."

 (Alexander Bard och Adam Cwejman)

●●●

Könsskillnader

”Myten, om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor, är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!”

Läste en debattartikel i GP av Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström. Den hade udden riktad mot familjepolitiken men deras insikter om könsskillnader var det som intresserade mig mest. Sedan har jag fördjupat mig lite via en ny debattartikel i Aftonbladet,  skriven av Alf B Svensson, och en längre artikel i Neo av Dahlström om samma ämne.

Vad jag själv tycker/tror? Ja, varför tror du att jag berättar om detta?

Av detta blev det en serie intressanta artiklar som mest handlade om familjepolitik — som ju egentligen ligger lite vid sidan om "min" sakfråga om könsskillnader. Den som vill se diskussionen och även ta del av oppositionens synpunkter kan t ex gå vidare här (kronologi nerifrån):

 Familjepolitiken.
 Ge oss valfrihet att ta hand om våra barn 2011-04-03
 Förskolan försämrar inte barns psykiska hälsa 2011-04-02
 Barnens rätt ständigt i kläm2011-03-31
 Lösryckta påståenden om barns psykiska hälsa 2011-03-29
 En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka 2011-03-27


(Mars 2011, renoverad januari 2013)


Natomedlemskap?

(Länkarna här öppnas i nya fönster. Stäng dem efterhand, annars kan det bli ganska tjockt...)

I skrivande stund (senhösten 2008) har försvarsdebatten blossat upp igen, efter att Ryssarna börjat visa en − för historiskt obevandrade eller vilsegångna iakttagare oväntad − militär arrogans mot omvärlden. Denna arrogans är ju inte i samma klass, som den som utövas av vår f n enda supermakt, men i a f av samma slag.

Pga mitt förflutna finns ett visst tryck från omgivningen att, åtminstone i en trängre krets och utifrån befintliga förutsättningar, vara med i debatten. Jag deltar då självfallet inte alls i samma division som t ex Ulf Henricsson, Bo Pellnäs eller Tommy Jeppsson. Eller Johan Wiktorin, Karlis Neretnieks m fl i en yngre generation. (dessa och andra rekommenderas f ö varmt, för att lära sig lite om den komplexitet som debatten egentligen kräver) Man får istället hålla sig på den anspråkslösa nivå, som passar en sedan drygt 16 år pensionerad överstelöjtnant och f ö kännetecknar det mesta på denna webbplats (hm...). Eftersom du, käre läsare, ändå har kommit så här långt, förutsätts du väl ändå höra till rätt målgrupp (se om webbplatsens tilltänkta publik på startsidan!), så håll tillgodo.

Bidraget här handlar om huruvida vi bör söka medlemskap i NATO eller ej. I den mån inlägget har någon udd så är den bara riktad mot debattörer, som anser sig ha enkla lösningar på komplicerade problem ─ och dessutom inte drar sig för att framföra dem. Det är ett folkslag jag har svårt för, men som ju då inte hör till målgruppen...

Enkel lösning? – Njae, närmast omöjlig med nuvarande politiskt klimat!

Påstående: Om vi inte har råd eller lust, att satsa mer på försvaret, kan vi lika gärna gå med i NATO! Underförstått: Så kan vi åka snålskjuts på andras resurser…

Sveriges försvarsanslag ligger idag på ca 1,2% av BNP (2,5% 1991) och anses dessutom inte särskilt rationellt använt – FM får kontinuerlig kritik för sin oförmåga att hushålla. NATO-medlemmar förutsätts avdela ca 2% av BNP till försvaret (och bör naturligtvis utnyttja medlen till en effektiv förbandsproduktion). För att platsa i det gänget borde vi alltså både öka försvarsanslaget med uppåt 70% och skapa en effektivare hushållning (vilka båda saker vi iofs nog skulle gjort för länge sedan...).

Noteras kan f ö att Ryssland satsade 2,8% av BNP på försvaret 2011 och 4,5% 2012.

Vi åker redan snålskjuts!

På 50-talet var den folkliga stämningen i landet extremt "pro Väst" (USA, Storbritannien och NATO) och "anti Öst", inte minst till följd av mystiskt försvunna fartyg samt DC3- och Catalina-affärerna i Östersjön.

Danmark och Norge valde Nato i st f det nordiska försvarssamarbetet, som var på väg att formaliseras. Skälet var uppenbart: Man hade erfarenheten att neutralitetsförklaring i krig inte fungerade!

Själva hade vi, neutrala men med eftergifter och inte helt hedervärt, sluppit undan VK2 och trodde fortfarande på metoden. Sosseregeringarna och media lyckades sedan iofs aldrig förklara skillnaden mellan det formella folkrättsliga begreppet "neutralitet", som gäller i krig, och landets "neutralitetspolitik". Folkets inställning var dock solklar (med undantag för Kommunisterna): Vår kultur och ideologi var västlig och fienden skulle komma från öster!

Från den tiden har Sverige och svenskar samarbetat med NATO och sedan Östeuropakommunismens, Järnridåns och WP:s fall dessutom helt öppet. Redan under sosseregeringarna var arbetet tidigt så målinriktat, att inte mycket kunde göras annorlunda eller vidareutvecklas, när alliansregeringen tog över 2006 (trots en hela tiden högljudd debatt, med många missuppfattningar och mycket tjafs, om den heliga neutralitetspolitikens innebörd). Under 70-talet när vänstervindarna blåste med stormstyrka, AFA ännu inte behövdes för att utöva det vänsterextrema politiska våldet och officerare inte kunde visa sig i uniform på stan pratades det av naturliga skäl inte så mycket om detta, men någon förändring i uppfattningen, att NATO var en bundsförvant om "skiten skulle träffa fläkten", uttalades inte heller.

Det har länge (inofficiellt ända sedan NATO föddes 1949) ansetts uppenbart bland flertalet politiker och militärer att Västmakterna inte skulle (kunna) stillatigande se på en sovjetisk/rysk aggression mot Sverige, ens om den skulle vara riktad enbart mot oss, och att vi därför skulle få hjälp, trots att vi inte var formellt allierade. Denna inställning bland beslutsfattare har dessutom hela tiden spillt över i media och därmed blivit en folklig uppfattning.

För oss, som varit med under hela denna tid, känns debatten i Wikileaks spår (2009 - 2010), om "det okända samarbetet med NATO", väldigt yrvaken och opåkallad.

NATO-samarbetet har inneburit att NATO-standarden nu är så långt driven i svensk materiel, organisation och metodik (det kallas ”interoperabilitet” – säg det utan att sluddra!), att Sverige idag anses bättre rustat för direkt samverkan inom NATO:s ram, än vad flera av medlemsländerna är!

Ett formellt medlemskap skulle alltså innebära kostsamma ytterligare åtaganden. Så, vi åker redan idag snålskjuts på NATO, dessutom på det enda sätt som är möjligt. Inte särskilt hedervärt... Kanske. Men praktiskt! Eller?

Om du behöver känna av en mera detaljerad debatt om detta så finns det rika möjligheter. Kolla t ex här och här! Eller bläddra runt här!! Eller kanske Tokmoderatens friska fläktar?

Om du hör till dem, som är helt emot Nato (särskilt "eftersom det är så USA-dominerat" och för att du kanske hade din Sturm-und-Drang-period på 70-talet) och kanske mot EU och EMU också, (och kanske dessutom lagd lite åt det konspiratoriska hållet), ja då har du en ambitiös sajt, med och för likasinnade, här: http://www.stoppanato.se/.

(Dec 2008, därefter löpande ─ mest länk-korr senast jan 2013)

Om Dawit Isaak

När denna webbplats var ny 2003 fanns det ett avsnitt här om den svensk-eritreanske journalisten, som fängslats för att han blev obekväm för makthavare i Eritrea. Han är, enligt Amnesty International, den ende svensk, som sitter fängslad för sina åsikters skull!

Senare förpassades inslaget till webbplatsens arkivsida, eftersom han i november 2005, som det visade sig högst tillfälligt och bara tre dagar, vistades på fri fot. Alla trodde då att han skulle kunna resa hem. Han arresterades dock igen och fördes tillbaka till fängelset. När denna text ses över i februari 2009 uppges han dessutom vara förflyttad till en anstalt med hård regim, varifrån han i januari 2009 förts till sjukhus för vård. Hans anhöriga har, enligt media, uttryckt farhågor för att han kommer därifrån i en liksäck.

Han har inte ställts inför domstol och har nu suttit ohörd och frihetsberövad sedan september 2001. Det är mer än befogat att påminna om ärendet igen:

Dawit är född i Eritrea 1964 och flydde 1987 till Sverige. Han fick svenskt medborgarskap 1992 och blev 1996 delägare i Eritreas första och största oberoende tidning Setit. Han var bosatt i Lerum men vistades, efter att landet fått sin självständighet 1993, ofta i Eritrea.

Det till 1997 utlovade valet, som skulle ge landet en demokratisk styrelse, ställdes in och Eritreas president Isayas Afeworki och den till regeringsparti ombildade befrielserörelsen kritiserades både av omvärlden och nationellt. I skydd av "bruset" efter terrorattacken mot USA i september 2001 passade man på att stänga alla oberoende media. Elva politiker och tio journalister fängslades, däribland Dawit Isaak. Sedan dess sitter han inspärrad utan rättegång och utan kontakt med omvärlden.

UD har hela tiden hävdat att man arbetar i det tysta för att få Dawit fri. Än har detta inte resulterat och vad som egentligen görs döljs alltså effektivt bakom frasen "Tyst diplomati". Kanske dags att börja väsnas istället?

Konstigt är det t ex att det hela tiden varit mera angeläget för politiker, opinion och media att tukta USA, för den rättsliga hanteringen av "den svenske kubafången" Mehdi Ghezali, än Eritrea, för fängslandet av journalisten och göteborgaren Dawit Isaak. Mehdi Ghezali satt f ö på Guantanamo i 2½ år.

I oktober 2008 inlämnades två motioner i Riksdagen. Den ena är undertecknad av en tvärpolitisk grupp riksdagsmän (dock inga sossar...) och den andra av två sossar. Båda kräver Dawits frihet, ett tydligare politiskt engagemang och/eller frysning av det ansenliga biståndet till Eritrea, liksom inreseförbud till EU för eritreanska politiker och statstjänstemän. Motionerna är under behandling.

När Dawit i december flyttats till ett beryktat fängelse med hård regim och sedan i februari tydligen återigen tagits in på sjukhus, har detta genererat nya tidningsartiklar men UD är fortfarande knäpptyst.

Den 6 februari 2009 skrev jag själv till Utrikesministern, i frustration över hur hemlighetsmakeri och osynliga åtgärder, inom ramen för "tyst diplomati", fortfarande, efter mer än sju år, anses vara den enda framkomliga vägen i detta ärende. Svaret, som kom från en handläggare på UD, var tyvärr av karaktären "goddag ─ yxskaft":

"... Ärendet Dawit Isaak är ett allvarligt humanitärt fall och har hög prioritet för svenska utrikesförvaltningen. Vi tar självfallet de senaste uppgifterna om hans försämrade hälsotillstånd och om att han ska ha förts till sjukhus på största allvar.

Det finns starka humanitära skäl som talar för att Dawit Isaak ska friges och Sverige lägger sedan lång tid tillbaka ner stora ansträngningar för att nå en lösning. Vi kan tyvärr inte redogöra närmare för hur regeringen arbetar med denna fråga..."

I mitten på mars 2009 fick fallet ny uppmärksamhet och trycket på regeringen ökat. Många svenska riksdagsledamöter uttalade sig för en frigivning och det framkom att EU-parlamentets tyske ordförande, Hans-Gert Pöttering, den 20 februari tillskrev den eritreanska regeringen om att tillåta en representant för EU-kommissionen och en läkare besöka Dawit Isaak i fängelset. Veterligt har dessa krav helt negligerats.

Den 2 april 2009 träffade utrikesminister Carl Bildt chefredaktörerna på våra största tidningar i detta ärende. Referat från mötet kan läsas t ex här och här.

Våren 2010 har svenska media fått information om Isaaks vidriga förhållande i fängelset Eira Eiro via en avhoppad fångvaktare, Eyob Bahta Habyemariam, som flytt till Etiopien. Expressen publicerade en intervju med Habtemariam den 3 maj 2010. Läs den!

 

Murphy's law.
Pessimist, någon?
 

De flesta är väl bekanta med pessimisternas internationelle missionär, Murphy? Han tillskrivs ett stort antal visdomsord, relaterade till hur allting förutsätts kunna gå snett här i världen.

Murphys "grundlag" lyder: "If anything can go wrong, it will!"

Murphy var ingenjör och hans ursprungliga formulering lär faktiskt i översättning ha varit: "Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet".

Genom åren har sedan Murphys lärjungar fyllt på i lagboken, så nu finns det en uppsjö av paragrafer, anpassade till olika skeden och situationer i livet.

Hittills har vi väl, lite till mans, associerat till gamle Murphy, när vi alltför ofta tycker oss stå i den långsammaste kön i snabb(?!)-köpet och på Systemet, eller när ens eget körfält "alltid" rör sig långsammare än det bredvid, i rusnings(!?)-trafiken. Vetenskapsfilosofen Nick Boström har dock visat att det inte ens är Murphy's lag utan helt i enlighet med sannolikhetens lagar, att vår kö oftast rör sig långsammare än övriga. Vill du vidga horisonten, t ex efter min ganska lättviktiga ingress till sannolikhetsbegreppet nedan, rekommenderas du att kolla här!

Vill du sedan ha en vidareutveckling av hans käpphäst (Boströms, inte Murphys) "Observation selection effect", dvs hur observatörens plats vid sannolikhetsbedömningar påverkar utfallet, så fortsätter du här

En riktig körare får du om du ger dig på Boströms populärversion av the Doomsday Argument! Resonemanget där går ut på att visa att sannolikheten är hög för att mänsklighetens historia blir kort. Huga...

Gamle Murphy är iallafall bra att ta till, när galghumorn tycks vara det enda som hjälper i vardagens förtretligheter. Skrattet kan dock fastna i halsen, om man funderar lite. För verkligheten innebär ju, att en olycka kommer att hända, om det finns minsta risk för det ─ bara man upprepar situationen tillräckligt många gånger! En, med beaktande av sannolikhetsbegreppet nästan helt korrekt och objektiv version av Murphys §1, skulle alltså kunna vara:

"Om något kan gå galet, så kommer det att göra det ─ till slut..."


 

Boström tycker ändå det är mödan värt att jobba med att förbättra oddsen, bl a genom storskalig riskhantering. Några tankar om detta existentiella spörsmål finns här.

Om du inte har helkoll på Murphys lag så kan du friska upp dina kunskaper här

●●●

Mycket på denna sajt handlar om släktforskning. Det är därför heller inte mer än rätt, att redovisa några paragrafer ur Murphys lag om släktforskning.

(2003, senast bearbetad i mars 2009)

●●●

Fängelset Eira Eiro (Google Maps)

Dawit Isaak har tilldelats 2011 års Golden Pen of Freedom Award.

Om du vill följa utvecklingen eller stödja Dawit fortsätter du hit!

(2003, därefter upprepat och uppretat bearbetad, senast i mars 2011)

Kattuggleungen Helge håller koll

Timma ut och timma in satt han där och spanade. Ibland kom föräldrarna, men själva matningen skedde alltid inne i holken.

Vi kallar honom Helge, men det kan lika gärna vara en Helga. "Han" höll oss under noggrann och orädd uppsikt i flera dar runt midsommar, när han väl lärt sig att klättra upp och balansera på kanten.

En natt kraschlandade han med buller & bång på altanen utanför vår sommarstuga, dock tydligen utan att göra sig illa. Han satt iaf i flera timmar på altanräcket och pep efter sina osynliga men fullt hörbara föräldrar - gråruggig men ganska söt, han såg ut som en hickande Barbapapà i den ljusa sommarnatten.

Två dar senare satt hans bror (eller syster?) på post i holken! Nu är båda utflugna men familjen finns i närheten – både barna och di gamle hörs på nätterna.

I mitten av juli hade vi närkontakt av tredje graden med båda ungdomarna, som landade i asken vid trappan och höll till där, tills de hämtades av mamman till ett inte fullt så närgånget viste.

 

 (Juni och juli 2009)

 


Är du en spelare?

Sannolikheter på över 0,5 (50%) brukar anses gynnsamma att spela på vid vanlig vadslagning. Vad som är gynnsamt vid andra typer av spel (lotterier, vadslagning med odds, tips, V65 etc) beror av förhållandet mellan insats och eventuell vinst (odds) samt sannolikheten för att den händelse man spelar på skall inträffa (gynnsamt utfall). Det är här spelbolagen ser till att det egentligen inte är "gynnsamt" för spelaren att spela, vilket i sin tur är skälet till att jag inte spelar själv. Men, som min hustru brukar framhålla: Någon ska ju ändå vinna!

Har du en intuitiv känsla för sannolikheter? Hur reagerar du inför dessa exempel?

Om man samlar en slumpmässigt sammansatt grupp, t ex en skolklass, på 24 personer så är sannolikheten över 50% för att minst två av dem ska ha samma födelsedag. Om gruppen består av 30 personer är chansen för detta så hög som 70%! Hade du satsat på det?

Alla vet ju att man vid slantsingling har 1 chans på 2 att vinna (om man inte räknar med den lilla möjligheten att myntet ställer sig på kant). Sannolikheten för ett gynnsamt utfall är alltså 0,5. Risken att misslyckas är lika stor.

Sannolikheten att vald sida på myntet kommer upp 30 gånger i rad är försvinnande liten, knappt 0,000000001 dvs en på miljarden.

Inget att satsa på? Ändå har du redan vunnit med en sannolikhet för gynnsamt utfall som var mycket mindre – så liten att den inte låter sig beräknas – kolla här!

Sannolikhetsbegreppet redovisas något mera grundläggande här.

Och vill du sedan fördjupa dig riktigt (men på ett roande sätt) kan du gå vidare till filosofen Nick Boströms resonemang, gärna via notisen om Murphy's law...

(2004)

Kassa böcker är inte alltid kassaböcker...

(Se hit för kul observationer och språkpolisanteckningar om denna typ av ordlek!)

Har klämt mig igenom ett par riktigt dåliga böcker. Att man aldrig lär sig, att se vad som komma skall! För när man väl börjat kan man ju inte bara sluta…

Den första var Clive Cusslers ”Vita döden”. Det är en broileraction (= ”fabriksproducerad”, översatt äventyrsroman – man borde känt sig varnad av det finstilta på pärmens in- och baksidor!) mixad av lika delar  Miljöaktivistgäng à la Green Peace, en – nästan bokstavligen – övervintrad Folkspillra med oanade resurser samt en civil "Organisation" med förmågor som skulle kunna matcha en nationell underrättelsetjänst.

"I döden dina män” av Niklas Ekdal var det senaste stolpskottet i bokhögen. Där tyckte man sig ändå ha anledning att hysa förhoppningar! Men nix: En kriminalintrig uppbyggd på ett pärlband av händelser, med var för sig mycket låg sannolikhet, skapar ett fullständigt osannolikt skeende i en redan osannolik historia. Synd, eftersom storyn, med sina historiska rötter, hade varit värd ett bättre öde!

Sen dess har jag kompenserat mig genom att läsa Johan Theorins båda ölandsböcker, ett par sci-fi av Vernor Vinge och massor av sjöhistoria av Patrick O'Brian. Så den fadda smaken av riktigt kassa böcker har släppt nu...

(Juli 2009, jan 2010 och feb 2014)

●●●

... men bra böcker behöver inte komma från Bra Böcker!

Jag är mycket förtjust i sjöhistoriska romaner. Det började med C S Foresters Hornblower (på originalspråket, det var så jag i tidigt 1970-tal började förmå mig till att läsa litteratur på engelska). Andra uppskattade författare inom detta område är Ellis K Meacham, Alexander Kent (pseudonym för Douglas Reeman), Adam Hardy (pseudonym för Kenneth Bulmer, som även skriver SF!) och Dudley Pope. Det handlar alltså mest om British Navy vs Napoleon, East India Company och föregångaren till US Navy — sjökrig och pirater under 1700- och början på 1800-talen.

Först i sen tid snubblade jag slutligen på det riktiga esset inom detta ämnesområde: Patrick O'Brian! Hans svit på 21 (20½) romaner, om det omaka paret Jack Aubrey, officer i Royal Navy och läkaren och vetenskapsmannen Stephen Maturin, är den mest fascinerande serie jag läst, alla kategorier.

Under 2013 förbrukade jag dessa böcker i en för omgivningen plågsamt hög takt. Min stora lycka var att jag stötte på honom sent och därmed hunnit avverka övriga ovan uppräknade författare i genren. Samt att jag för en gångs skull lyckades läsa en serie böcker i rätt ordning!

Här har jag ytterligare utvecklat mitt omdöme om denne lysande berättare.

Och det finns fler författare i denna genre — kolla här!

(Februari 2014)

Nytt jaktår men samma pedagogiska problem!

Ånyo finns det anledning att motivera jaktens etik för den del av ens omgivning som inte förstår...

Jägarens vanliga försvarstal tar sitt avstamp i det vilda som en urgammal, förnybar resurs. Viltkött är ekologiskt, nyttigt, närproducerat och fritt från både läkemedel och jordbruksstöd! Denna förstklassiga matråvara produceras nästan utan konkurrens med andra nyttigheter och förvaltas av jägarkåren under utövande av sin hobby på ett så ekonomiskt och anständigt sätt som möjligt. Detta gynnar viltstammar, natur och försörjning. Vad är då problemet?

(Augusti 2009)

●●●

Vargen kommer!

À propos jakt: Läser just i bladet att vargen rivit får i min barndoms marker. Igen! Jag tycker det är tragiskt.

Under århundraden har våra förfäder lagt ner oerhörda arbetsinsatser på att befria oss från vargen och därmed göra utkomsten för landsbygdsbefolkningen tryggare och livet säkrare för hus- och tamdjur. För inte så länge sedan lyckades detta! Då var landsbygdens folk i stor majoritet.

Nu är vargen tillbaka, efter en demokratiskt process via en disneyfierad majoritet av stadsbor, triggad och stödd av intressegrupper med specialagendor. Och "lantisarna" är en överkörd minoritet men ska ändå ta smällen av majoritetens önskemål!

Till pjäsen hör att vargen inte är utrotningshotad på global nivå, tvärtom!

(Augusti 2009)

●●●

Bilder utan ord

Vid företagen undersökning (2006) av åldrande fotoalbum avslöjades denna sekvens:


Webbplatsens teknik och etik
 

Webbplatsen är gjord i FrontPaqe 2002 och sidorna är från början anpassade för IE. Numera (och särskilt med IE9) upplever jag problem med långa laddningstider för vissa sidor, där Crome och Firefox är blixtsnabba. Firefox har jag fortfarande problem med. Tabeller och kantlinjer blir ofta konstiga. Crome har jag börjat få fason på men teckenstorlekar/formatmallar från FrontPage tycks inte stämma riktigt bra. Jag jobbar f n mycket med det, men det är mycket att gå igenom och varje detalj måste provas ut, ofta flera gånger. Inte lätt för en som är amatör på kod... Hur sajten funkar i övriga läsare har jag egentligen ingen uppfattning om - hör gärna av dig om det!

Layouten är anpassad för olika skärmupplösningar och textens storlek skall då oftast vara oberoende av upplösning och, inom vissa gränser, "krulla ihop sig" så man slipper skrolla horisontalt beroende på skärmbredd, upplösning och fönsterstorlek ( <span style="font-size: 10pt"> ). Använd f ö gärna F11 (funktionstangent 11 skiftar mellan normal- och fullskärmsläge) – det gör all surfning trevligare!

Jag har alltså tagit mig, som somliga skulle uttrycka det, "orådet före", att ofta hårdkoda teckensnittets fysiska storlek, som regel till 8 eller 10 punkter i löpande text. Det har att göra med att jag gärna vill ha lite mer kontroll över sidornas layout, än jag får, om de visas med de relativa teckenstorlekar som du, käre besökare, kanske lite slumpmässigt valt under  "Visa - Teckenstorlek" i din läsare. I nya Windowsversioner zoomar man ju dessutom lätt i sidorna, utan att layouten kantrar [Ctrl + scrollhjul].

Bilderna är ofta utförda med miniatyrer att klicka på för förstoring. Som regel visas då förstoringen i samma fönster och någon åter-länk finns inte vid bilden. För att återgå till sidan med miniatyren måste du därför klicka på någon av webbläsarens eller tangentbordets "tillbaka-knappar"! T ex [Alt+vänsterpil]. Syftet med miniatyrbilder är att snabba upp laddningen av sidorna. Eftersom den primära målgruppen för denna webbplats är "nära & kära" och alla dessa numera sitter med bredband har jag börjat ta allt mindre hänsyn till nedladdningstiderna...

Jag försöker efterleva personuppgiftslagen (PUL), bl a genom att inte publicera namnsatta bilder och personuppgifter på levande människor, utan deras medgivande.

Jag respekterar upphovsmannarätten genom att inte kopiera material utan tillstånd och anger källor till de olika redovisningar jag gör, där så är möjligt och lämpligt. Om materialet är skyddat av upphovsrätt använder jag självklart vid behov ändå den s k citaträtten: "Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet". I "god sed" ingår naturligtvis att ange ursprunget. F ö är jag godgiven med att länka till platser jag hämtat information ifrån. Om du vill ha nåt av mig så hoppas jag på liknande bemötande!

 Jag tar mig ibland friheten att använda material av karaktären "cyberspace-brus", t ex lustiga bilder eller ikoner med okänt upphov, som dräller runt i den allmänna e-posttrafiken. Den som känner sig förorättad får gärna höra av sig! Public Domain är inte ett juridiskt uttryck i Europa, men jag hänvisar ändå här och där till begreppet. Det avser då material vars s k skyddstid har gått ut.

Cookies utnyttjas inte av denna webbplats. Och några personalia från besökare samlar jag inte på! Om du skriver till mig får du dock finna dig i att hamna i min adressbok. Vilket ingen ännu har klagat på... Popupfönster och annan oönskad aktivitet har jag förhoppningsvis lyckats undvika på samtliga sidor. Varom inte så är jag tacksam för påpekande!

Reklam finns f n inte på sidorna. Det har inte med något principiellt ställningstagande att göra. Tvärtom har jag faktiskt haft en försöksperiod med ett affiliateprogram under 2009. Tyvärr var utbytet inte alls värt varken besväret eller de ingrepp i sidorna som krävdes. Reklamen i kanterna av gästboken har jag ingen makt över. Men den är rätt snäll...

Externa länkar (och några interna) i texten öppnas i nytt fönster. Länkar i navigeringsmarginalerna öppnas i det gamla fönstret. Som regel...

Tom Dahlstedts webbplats:         Om mig    Släktforskning   Feedback   Gästbok

©Tom Dahlstedt i cyberspace sedan 2003, på egen domän från hösten 2006. Räknarna startade i november 2009. Sidan uppdaterad tisdag 08 augusti 2017.

Materialet, inklusive bilderna, på denna sajt är producerat eller legalt anskaffat av mig. Upphovsrätten är alltså min och det är inte tillåtet att utan tillstånd använda något av innehållet. Fråga vackert så ska jag behandla önskemålen i positiv anda! Och citaträtten - rätt tillämpad - är naturligtvis helt OK här också...