Start Uppåt Brädspel Postelin RR34 Tjurfight Vänskapskorruption Ateist, javisst! Jakt Vargen Hastighet

Vargen kommer!

Sidan är publicerad 2013 med det material och tankar jag hade då. Under 2017 har jag börja uppdatera innehållet, dock i ganska maklig takt. En vargartikel från facebookgruppen "Svensk historia och historiska personer" har bidragit till att trigga denna översyn:

https://www.facebook.com/groups/6557971252/permalink/10155359769436253/

Den historiska redovisningen i inlägget är föredömligt saklig. Dock saknas uppgifter om hur författaren valt info i källorna och vilka dessa är.


Hur är det nu med vargen och vad ska man tycka i denna inflammerade debatt? På nätet hittar man en blandning av fakta och tyckande, som speglar både officiell (tillrättalagd?) information liksom intresseorganisationers vinklade faktaurval, statistik och beskrivning av verkligheten. Detta kompletteras av personliga in- och påhopp på Facebook och Twitter med grav misshandel av statistik, felaktiga analyser och minst lika galna slutsatser. Att debatten ofta förfaller till pajkastning underlättas av att inte ens ”vetenskapen” är överens om tagen!

 

File:Canis lupus lupus qtl1.jpg

Bild: Wikipedia

Svenska folket beslöt med mycket stor majoritet i Riksdagen hösten 2009 om en ny rovdjurspolitik. Beträffande vargen innebar den en minskad vargstam i Mellansverige. Nu står det fullständigt klart att stammen ökat kraftigt i landet och den allra största ökningen är förlagd till just Mellansverige.

Kommen så långt i min info-spaning (med åtföljande funderingar) infinner sig behovet att granska argumenten för och emot det sedan ca 20 år pågående återinförandet (för det är i praktiken just återinförande det är fråga om) av varg.

Utan att egentligen ha tagit ställning men i övertygelsen om att frågan / utmaningen / problemet inte är så lätt som vargkramare och -hatare vill låta påskina fortsätter jag att läsa på. Under processen märker jag att det blir allt svårare att behålla objektiviteten och så småningom mognar en ståndpunkt fram, som ligger närmare motståndarna än förespråkarna. Det blir i ett preliminärt och omoget/ofärdigt sammandrag ungefär så här:

Bakgrund

Grå varg euroasiatisk varg (Canis lupus lupus) – är spridd över stora delar av Europa, Asien och (varianter) i Nordamerika (norr om 50:e breddgraden). Antalet uppskattas till mellan 100 000 och 200 000 individer. Den är världens vanligaste vargras men skall inte förväxlas med de mindre och "dummare" kusinerna i Sydeuropa, Mellersta östern och Amerika. "I Asien finns stora, sammanhängande stammar i Ryssland, Mongoliet,Tibet och Kina och dessutom geografiskt isolerade mindre bestånd i Mellanöstern och Indien." (SOU1999:146).

"Arten har ett relativt stort utbredningsområde och populationen är stabil och kategoriseras därför som livskraftig av IUCN sedan 2004." (Wikipedia) Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Varg !

Bilden från Wikimedia. Klicka för förstoring!

En mera detaljerad presentation av vargens utbredning i EU-området hittar vi hos EU-kommissionen (klicka för förstoring i flera steg):

Historiskt fanns det gott om varg i Sverige och avskjutningen/fångsten låg bara i Götaland på ca 200 individer/år i början på 1800-talet. Skottpengar infördes redan 1647 och jakten bedrevs intensivt. Omkring 1860 var vargen i princip utrotad i Syd- och Mellansverige och sedan dess har vi vant oss vid att inte behöva oroa oss för de skadeverkningar vargarna ställde till bland boskap och husdjur. Det fanns alltså ett klart motiv för dessa jaktliga ansträngningar, som var självklart för befolkningen, vars flertal bodde på landet och sysselsattes i jordbruket.

Syftet med den intensiva jakten på varg hade dock knappast med skadeverkningarna på "vanligt" jaktbart vilt att göra; "köttjakt" på den tiden var förbehållet en minoritet av befolkningen, som dessutom inte hade haft jaktmarker utan varg att jämföra med.

1966 fridlystes vargen i Sverige och från 1970-talet observerades enstaka vargar i landet. De var sannolikt invandrade österifrån och det kan noteras att Finland haft en tydlig invandring av ryska vargar under denna tid.

1977 föddes en valpkull öster om Kiruna. Laglig och olaglig jakt gjorde dock slut på den. 1983 föddes så en kull valpar i norra Värmland varefter man kunnat följa en kontinuerlig tillväxt fram till dags dato.

I början av 2000-talet lade Riksdagen fast ett maxantal på 210 vargar och beslutade om årlig licensjakt.
 

Läget 2012

Antalet frilevande vargar i Sverige är osäkert och uppgifterna varierar. Uppgifternas användbarhet kompliceras också av att man oftast buntar ihop dem till att omfatta skandinaviska vargar, dvs den stam som tillsammans lever i Norge (mest Trysil-området) och Sverige.

En sammanställning för Skandinavien (Sverige – utom renbeteslandet – och Norge, där grovt räknat max 15% kan tänkas uppehålla sig) redovisas här (källa är Viltskadecenter):

Värdena efter 2007 kan vara lite motsägelsefulla. Ungefärliga antal redovisas i olika öppna källor men ofta kommer uppgifterna från ”intressenter” och präglas nog av en viss subjektivitet. Om vi håller oss till Viltskadecenters inventeringar ges där följande uppgifter (gäller vargar i Sverige och kan inte direkt jämföras med diagrammet ovan):

Säsong

Föryng-ringar

Revir med familje-grupper eller par

Vargar i familje­grupper eller par

Stationära vargar

2006/07

15

28-29

101-116

112-129

2007/08

19

35-41

130-149

134-153

2008/09

23

36-40

157-174

166-185

2009/10

23

43-46

182-195

191-209

2010/11

28

50-56

210-230

217-237

Riksdagsbeslutet om rovdjurspolitiken i oktober 2009 sa bl a: ”Vargstammens tillväxt begränsas under tiden fram till dess att konsekvenserna av stammens utveckling i Sverige och bedömningen av stammens bevarandestatus, inklusive resultatet av de inledande åtgärderna för stärkt genetik, har utvärderats och redovisats”. Tillväxten sedan 2007 uppges ligga på ca 14% per år.

Rovdjursutredningen, som redovisades våren 2012, angav att antalet vargar borde uppgå till 450, för att ha "gynnsam bevarandestatus". Viltskadecenter ansåg sommaren 2012 att denna siffra skulle ha uppnåtts om ett år, dvs 2013. Regeringen och Naturvårdsverket anser numera att det räcker med en stam om 180 380 individer i landet. Den lägre siffran förutsätter "nytt blod" (i form av en genetiskt fullvärdig varg) per år, medan den högre kräver att en sådan varg tillförs vartannat år. I skrivande stund (Påsken 2013) utgår regeringen från den lägre siffran och Naturvårdsverket i sitt arbete synbarligen från den högre.

Figurerna nedan visar den geografiska fördelningen av av varg i Sverige under 2010. Bokstaven efter revirnamnet anger länstillhörighet. Även revir som är gränsöverskridande mot Norge redovisas. (Länsstyrelsen och Viltskadecenter). Notera koncentrationen till västra Mellansverige och att renbeteslandet är undantaget från återskapandet av den svenska stammen. Och att Norge, som inte är med i EU, har en mycket restriktiv inställning till vargen!

Under våren 2013 redovisas hela 25 - 27 revir bara i Värmland och man räknar med ett första vargrevir i Småland. Våren 2013 har det rapporterats ett ovanligt stort antal vargattacker på tamdjur och många närgångna möten mellan oskygga vargar och människor i syd- och mellansverige.

Hur tillväxten kan tänkas utvecklas ganska drastiskt fram t o m 2020 redovisas i tabellen. Källa är Vargfakta och man bör då betänka att källan har en agenda och inte kan anses vara helt objektiv. Resonemanget bygger dock på officiellt underlag och uppgifter från Viltskadecenter.

 

Min argumentgranskning

Vargkramarens argument:


  1. Naturen skall av princip lämnas ifred att utvecklas enligt egna lagar!

    Detta är f ö en vanlig inställning hos jaktmotståndare, som har uppfattningen att "Naturen" enbart har ett egenvärde och att människan skall hålla sig borta, samt hos urbaniserade socialister med inställningen att allt markägande skall vara statligt. Argumentet döljer därför ofta andra agendor än enbart vargen.

    Argumentet torde dessutom innebära att vi också ska släppa in vitsvanshjort och mårdhund från Finland. Idag är de fredlösa när de visar sig väster om Torne älv. Någon sådan propå har, mig veterligen, inte framförts från någon organisation.


  2. Vargen är utrotningshotad och vi måste hjälpa till att rädda den.

    Detta är uppenbarligen fel, på global nivå påstås stammen vara mellan 100 000 och 200 000 individer!


  3. "En livskraftig vargstam ökar den biologiska mångfalden!" 

    Detta är ett ofta återkommande argument, men det är nog helt eller delvis felaktigt. Och "ecologists (and particularly conservation biologists) do seem obsessed to the point of blindness with predator-induced trophic cascades."


  4. "EU har sagt att..."

    Ja, det är ett faktum — EU lägger sig gärna i hur vi förvaltar vår kultur, flora och fauna! Jag är iofs stark tillskyndare till EU men ser också problemet med de röststarka ländernas — outtalade och kanske ibland t o m omedvetna — önskan, att för framtiden spara och förbättra den glest befolkade nordiska naturen som ett museum och lekpark för semestrande, vildmarksromantiska, trångbodda centraleuropéer. Detta dessutom på vår bekostnad...


  5. "FN har sagt att..." (The Decade on Biodiversity 2010-2020.)


  6. Nackdelarna med att ha varg i faunan saknas eller är starkt överdrivna. "Se bara på landet 'Långtbortistan' (Rumänien, Ryssland...), där har man högre vargtäthet/rovdjurstryck sedan länge och inga problem med det." 

    Detta argument är fel — man har visst problem med vargen i sådana länder, dessutom har t ex Rumänien inte högre vargtäthet än vi, om man räknar med Sverige utom renbeteslandet (där vargen inte får etableras). Dessutom motsäger detta argument p 2 ovan!

    Här finns en sammanställning av rapporter om närkontakter, incidenter och olyckor med varg inblandad.


  7. Biologisk diversifiering (där införande av varg i Sverige måste ingå) bör stimuleras och skapar då ekonomisk tillväxt.

    Argumentet går knappast att analysera för en amatör. Försök gärna själv  och jämför sedan med varghatarens argument nr 2 nedan...


  8.  ...
     

Här kan uppräkningen komma att fortsätta ...

 

Varghatarens argument:


  1. Riksdagsbeslutet om rovdjurspolitiken presenterades 2009 som en "Ny trovärdig rovdjurspolitik med regional förvaltning och lokalt inflytande". När det gäller vargen har bara valhänta försök gjorts, att leva upp till beslutet. Resultatet talar för sig självt!


  2. Kôstar dä nôtJa, det kostarsåhär eller kanske såhär och/men man kan räkna på många sätt. Så här säger den påläste varghataren, om han är jägare:

    Jakten i Sverige omsätter i dag cirka 3-4 miljarder kronor vilket är 35 gånger mer än vad rennäringen omsätter. Jaktnäringen har i dag tappat cirka 10 procent per år av omsättningen på grund av vargen, viket är 300-400 miljoner (inklusive 60-80 miljoner i momsintäkter för staten).


  3. Den inte fullt ut påläste varghataren vet åtminstone att vargen är ett hot mot djurhållning och jakt, dels för att den livnär sig på får, älg och rådjur (och därvid tar död på betydligt flera än vad som går åt för mathållningen), dels eftersom den helt klart är en fara för hundar.

    Här påpekas då att fårägarens bidrag till elstängsel bara uppgår till 20% över en 5-årsperiod och att storskogsägarnas gnäll över älgskador är kraftfullt överdrivet.


  4. Hen observerar också att möjligheterna till skyddsjakt i praktiken är närmast obefintliga (om det inte gäller varg som hotar tätorternas sällskapshundar - fast även sådana beslut blir ju genast överklagade!).


  5. Hundra år hade vi levt väl utan varg i vår fauna. Att vargen utrotades i Sverige och Norge hade sina orsaker! Numera bor huvuddelen av de röstberättigade i städerna och har en disneyfierad syn på djur & natur...

    Titta på kartan ovan, över fördelningen av varg i Europa, kom ihåg hur stor stammen är globalt, och inse sedan att de nackdelar vi har/får, av att låta vargen ta för sig sin ekologiska nisch i Sverige, inte balanseras av fördelarna!



Läget 2017

Vintern 2016 - 2017 (be)räknas det svenska beståndet till 355 djur. Fördelningen över landet är ungefärligen den som ovan är beskriven. Se vidare här!

I skrivande stund pågår en omläggning av metoderna för att beräkna beståndets storlek. Det sägs att den nya metoden kommer att minska stammens storlek med 20%! Men "det finns gott om exempel där antal vargar i jaktområden underskattats kraftigt. I Värmland har det flera gånger inträffat att revir som ska tömmas vid licensjakten, visat sig innehålla dubbelt så många vargar som länsstyrelsen uppskattat."

http://www.jaktjournalen.se/ny-matematik-kan-andra-vargstammens-storlek/


 

Mitt preliminära och subjektiva ställningstagande (omprövat – men ännu inte ändrat – åtskilliga gånger och senast i september 2017:

Under århundraden har våra förfäder lagt ner oerhörda arbetsinsatser på att befria oss från vargen och därmed göra utkomsten för landsbygdsbefolkningen tryggare och livet säkrare för hus- och tamdjur. För inte så länge sedan lyckades detta! Då var landsbygdens folk i stor majoritet.

Nu är vargen tillbaka i landet, efter en demokratisk process via en disneyfierad majoritet av europeer (utan egna vargar hemmave') och svenska stadsbor, triggad och stödd av intressegrupper med specialagendor. Och "lantisarna" är en överkörd minoritet men ska ändå ta smällen av majoritetens önskemål!

Till pjäsen hör att vargen alls inte är utrotningshotad på europeisk eller global nivå, det är faktiskt alldeles tvärt om!

Så, mot denna bakgrund och med en viss bias som (f d) jägare (hur jag tycker att man ska se på jakt redovisar jag här!) och "lantis", och efter att genom åren efterhand ha genomskådat mekanismen bakom EU:s detaljerade intresse för hur vi häruppe hanterar vår glesbefolkade, rika och vackra natur:

Nej, jag tycker just nu inte att vi ska ha varg alls i landet (väl vetandes att det är "försent tesagt")!

... men än är jag inte helt påläst, så än kan jag ändra mig! Kommen så långt inser jag ändå att jag inte vill kalla mig varghatare och inser att min klassificering av debattörerna som "vargkramare" och "varghatare" nog behöver nyanseras...

 

Länkar

  1. Rovdjurspolitiken formulerades som proposition våren 2009 och Riksdagens beslut är fattat i oktober samma år.

  2. IUCN (International Union for Conservation of Nature) är organisationen som "har hand om" rödlistan med utrotningshotade djurarter. IUCN gör mycket mer och har 1200 medlemsorganisationer/institutioner i 160 länder.

  3. LCIE (Large Carnivore Initiative for Europe) är en fristående expertgrupp med internationell sammansättning. Gruppen är vargkramare, uttrycker sig vetenskapligt och väl men med vargpositiva förtecken.

  4. EU-kommissionens sidor om rovdjursförvaltning.

  5. Rovdjursutredningen från april 2012.

  6. "Svenska Rovdjursföreningen arbetar för rovdjurens rätt att leva i livskraftiga stammar i naturen. Vi vill öka förståelsen för rovdjuren och göra det lättare för människor och rovdjur att existera sida vid sida.

  7. Naturvårdsverket är en myndighet underställd Regeringen. Här kan du se hur man där handlägger frågor om vargjakt.

  8. Viltskadecenter sammanställer intressant statistik.

  9. Svenska Jägareförbundet är vår största organisation för jägare. SJF har länge varit helt dominerande som intresseorganisation och utnyttjats bl a som sakkunnig- och remissinstans för jaktfrågor. Denna position har så småningom avsevärt försvagats men man är representerad i Naturvårdsverkets arbetsgrupper i jaktliga frågor. Här kan du läsa om Jägareförbundets syn på rovdjurspolitiken.

  10. Vargfakta samlar huvudsakligen den påläste varghatarens argument men gör det hyfsat objektivt och "silar snacket".

  11. Vargobs är en webbplats som samlar upp och redovisar vargobservationer. Hit kan alla också rapportera sina egna observationer av varg.

  12. Vargens genetiska problematik (läs inavel) är ett aktuellt och mycket diskuterat problem för "bevarandet" (läs: införandet). Denna blogg borrar i detta.

  13. Wolf Association Sweden upplever jag som vargkramarnas motsvarighet till Vargfakta och är ungefär lika objektiva beträffande info-urvalet  fast tvärtom... WAS hör till dom som omedelbart försöker stoppa/fördröja de fåtaliga skyddsjaktstillstånden, genom att snabbt överklaga Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas beslut. Hittills har man inte lyckats så väl, eftersom organisationer skall ha minst tre år på nacken, för att få lov att överklaga. Trots det tar det lite tid för myndigheterna att fastslå detta, så inlämnade överklaganden gör att beslutad jakt fördröjs.

 


©Tom Dahlstedt 2012 - 2017