Socknen

Genom utformningen av prästerskapets privilegier och ansvar 1650, 1675 och 1723 skapades ramar för sockenstämmans verksamhet. Under slutet av 1600-talet ålades bönderna pålagor till följd av Indelningsverket, som skulle upprätta "Det ständiga knekthållet". En s k militietaxering indelade socknen i rotar, med ungefär 2 mantals bärkraft och som skulle hålla knekt eller båtsman. Under Frihetstiden tillkom sockenangelägenheter i form av skolfrågor och fattigvård.

Sockenstämma genomfördes som regel två gånger per år i månadsskiftena april-maj och september-oktober. Förutom att fatta beslut i gemensamma angelägenheter fungerade stämman också som en domstol när det gällde förseelser mot kyrkotukt och ordning. Man tillsatte också befattningshavare och utsåg förtroendemän som skulle genomföra fattade beslut: Klockare, kyrkvärdar, sexmän, rotemästare etc. I vissa socknar fanns tidigt kyrkorådet, som utgjordes av en mindre grupp ("sockenstyrelse") med ansvar för att verkställa stämmans fattade beslut. Kyrkoråd blev obligatoriska 1817.

Sexmän var ordningsmän med uppgift att tillse kyrkotukt och moral. Rotemästare var, som regel, innehavare av den största gården inom roten.

Kyrkoherden/prästen hade, pga av den lagstadgade kyrkotukten och sin bildning, en självskriven ställning som socknens andlige och ofta även politiske ledare. Kyrkans inflytande förstärktes av biskoparnas visitationer.

De, under 1700-talet, alltmer tydliga, sociala skillnaderna mellan olika sockenbor fick efterhand större betydelse. När röstning förekom i sockenangelägenheter röstades det, enligt modellen vid prästval, efter mantal. Det innebar att de besuttna hade mer att säga till om än de som ägde mindre gårdar, torp eller ingenting alls. Personer (män) av en högre samhällsklass hade helt andra och större möjligheter att, både formellt och praktiskt, påverka sockenlivet. Professor Sten Carlsson definierar tio sociala skikt i det förindustriella klassamhället.

Begreppet patronatsrätt innebar att patron, förutom rätten att tillsätta församlingsprästen, även uppbar s k tionde, en skatt avsedd för kyrkans underhåll. Då krävdes att patron höll sockenkyrka och präst. I socknar med storgods eller sätesgårdar för adeln fick ”patron” extremt stort inflytande över socknens ledning. Detsamma kan sägas om socknar med från 1700-talet efterhand utvecklade brukssamhällen, där brukspatroner och "possessionater", ofta ensamma i sitt slag i socknen, styrde och ställde. Detta kunde man (han!) göra, från 1700-talets slut även som ofrälse, i kraft av sin position som mäktig arbetsgivare med stora ekonomiska resurser. Med titeln "patron" och kyrkoherden i sin hand var man socknens kung...

Antalet innevånare i socknarna varierade mycket men genomsnittsfolkmängden var 1000 - 1500 personer under 1800-talets tidigare del.

1862 infördes den s k kommunreformen och de kyrkliga och borgerliga kommunerna separerades från varann. Stadskommuner, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen inrättades. Köping var ett mellanting mellan landskommun och stad och municipalsamhälle var en landskommundel med visst självstyre. Tre organisations- och ledningsnivåer uppstod på detta sätt: Staten, Landstinget och Kommunen. Kommunerna (2 281 stycken!) leddes av kommunalfullmäktige eller kommunalstämman och sammanföll territoriellt med socknarna. I och med detta så lagstadgades också om procedurfrågor beträffande t ex val. Rösträtten (antalet röster) berodde på inkomst och ett fåtal kunde i kraft av sin besuttenhet bestämma det mesta.

På landsbygden var marken indelad i s k fyrktal. Skatt erlades i förhållande till hur många fyrkar den skattskyldige ägde och skattelängden var också röstlängd. En person kunde därför ha tusentals röster medan den egendomslöse inte fick rösta alls. 1904 beräknade man att knappt 17% av den vuxna befolkningen hade kommunal rösträtt. 1909 begränsades antalet röster per person till 40 och från 1918 gällde principen "en man/kvinna, en röst".

Staden styrdes av den s k Magistraten. Antalet borgare i en stad var begränsat enligt stadens privilegier och att antas som borgare innebar att vissa formalia skulle vara uppfyllda. Handeln var en verksamhet som länge förbehölls städerna och i stort sett var förbjuden på landsbygden. Skråväsendet var en intrikat historia som jag inte ännu studerat. I och med kommunreformen inrättades stadsfullmäktige i stadskommunerna.

Hur städernas ledning var organiserad, liksom dess sociala uppbyggnad och liv berörs f ö inte mycket här. Det beror på att det inte finns så många påträffade anor från borgerskapet i mitt material. De kända undantagen hittills är Olof Schagerström, som visserligen var borgare i Kristinehamn men huvudsakligen verksam i Borgvik, samt Johan Magnus Fristedts föräldrar och anor i Vänersborg. Just p g a dem finns det dock stor anledning att återkomma till detta!

Överensstämmelsen mellan kommuner och socknar stod sig i 90 år! 1952 skedde de första kommunsammanslagningarna och antalet kommuner reducerades till 821. 1971 var det dags för nästa svep av sammanslagningar, som bl a kom att påverka vissa länsgränser (t ex införlivades en del tidigare socknar i Göteborgs- och Bohus län med Älvsborgs län i Göta älvdal).

Sverige har idag 290 kommuner. Varje kommun består alltså i genomsnitt av nästan 8 av de gamla socknarna!
 

Källor till sidans material är så många uppslags- hembygds- och "historie"-böcker och webbplatser att en uppräkning i detta ovetenskapliga sammanhang skulle bli meningslös. En självklar källa är dock Jan Garnet: Kulturhistoria för släktforskare (ICA-förlaget 1982). Källor som citeras anges alltid!